Lunds universitet
Historiska institutionen
Klas-Göran Karlssons
40-poängsseminarium
HIS 100
920602 kl. 14.15

Vilka motiv kan kungamakten
haft vid kristendomens införande i Sverige?


av

Hans Hallgren

Innehållsförteckning

Inledning

Allmän bakgrund

Syfte och metod

Avgränsning

Källsituationen

Litteratur och forskningshistorik

Den fortsatta dispositionen


Kristnandets historia i Sverige

Tidig mission

Ansgarsmissionen

1000-talet

Missionskampen

Tingets antagande av kristendomen

De högre klasserna och kristendomen

Kejserliga och påvliga ambitioner


Motiv för kungamakten

Kungamaktens inställning till kristendomen

Tinget och det sakrala kungadömet

Den danska dominansen

Handelspolitiska aspekter

Religiös övertygelse


Sammanfattning

Diskussion om de kungliga motiven

Svaret på frågeställningen

Slutord


Referenser


Fotnoter

Inledning

Allmän bakgrund

När Sverige kristnades spelade kungamakten, tillsammans med de högre samhällsklasserna, en stor roll som den kristna trons beskyddare och de verkade också för dess utbredning. Att något gjort kungarna positiva till kristendomen är tydligt, men frågan är vad?

Befolkningen i Norden kände till kristendomen innan en organiserad mission började. De träffade på kristendomen under handelsfärder och vikingatåg ute i Europa. Dessa människor tog kristna impulser med sig hem, men även genom en sporadisk mission och via kristna slavar kom befolkningen i kontakt med den kristna tron.


Syfte och metod

Syftet med uppsatsen är att finna motiv till kungamaktens verkan för kristendomens införande i Sverige. För att hitta svar ställer vi oss frågorna:

-Varför ville kungamakten få hit kristendomen?

-Varför understödde kungamakten kristendomen?

Dessa frågor skall jag försöka besvara i min framställning.

Jag har i litteraturen funnit motiv, i de flesta fall bara antydningar till motiv, som jag skall presentera och diskutera. Därefter skall jag försöka skapa en större helhetsbild av motiven.


Avgränsning

I min framställning har jag tidsmässigt begränsat mig till perioden 800 till 1100, eftersom detta är den period då den organiserade missionen i Norden börjar, vilken leder till att Sverige räknas som kristnat runt år 1100. Det intresse som fanns i Europa av att kristna Norden nämns bara i förbigående. Detta gäller även för den tidiga och sporadiska missionen, då jag uppfattar att frågeställningen kan besvaras utan att den tas upp till diskussion. Det svenska riksenandet tas inte heller upp utförligt, utan bara i den mån svaren på frågeställningen kräver det.


Källsituationen¹

Det finns mycket lite källor som behandlar perioden 800 till 1100, tiden då Sverige kristnades och riket enades under en kung. De två huvudkällor som finns är Vita Anskarii (Ansgar liv), skriven av Rimbert på 800-talets senare hälft, och Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar), färdigställd omkring 1075. En tredje källa är dikter, liksom de sagor och historieverk som skrevs i Danmark, Norge och på Island under 1100-och 1200-talen. Dessa källors värde har varit omtvistade under historiens lopp, och idag anses endast den skaldediktning som finns i sagorna vara historiskt tillförlitlig. Runstenarna är en fjärde källa till kunskap om politiska förhållanden enligt aktuell forskning. Tills nu har runinskrifterna endast använts till att belysa sociala och religiösa förhållanden. Som en femte källa finns de kungalängder som började författas under 1200-talet, liksom de parallella biskops- och lagmanslängder som också nedtecknades. En sjätte och avslutande källa är de mynt som präglades i Sigtuna mellan ca 995 och ca 1030. Mynten präglades i Olof Skötkonungs och i sonen Anunds namn. Efter 1030 tillverkades inte några mynt i Sverige förrän mot mitten av 1100-talet.

Ett gränsläggningstraktat från mitten av 1000-talet i form av en notitia (minnesanteckning) mellan Emund slemæ, kung i Uppsala, och Sven Tveskägg, kung av Danmark, är det enda oberoende belägget från Adam av Bremen och de källor som grundar sig på honom, att svear och götar skulle ha varit enade i ett rike. På grund av att kungarna placeras anakronistiskt, liksom att ingen formell fördragsversion hittats, kan traktatet ej användas som källa till 1000-talets förhållanden.


Litteratur och forskningshistorik

I den litteratur jag hittat i ämnet i stort finns det ytterst lite just om kungamaktens motiv för dess stora inblandning i det svenska trosskiftet. Författarna har i något fall pekat på motiv, och i de andra fallen har jag själv fått finna motiv i deras framställningar.

Det finns ingen egentlig litteratur som just behandlar kungens motiv vid kristendomens införande i Sverige. Detsamma återspeglar forskningen, där inga forskare fokuserat sig enbart på kungamaktens roll. Ämnesområdet är således mycket nytt och outforskat.


Den fortsatta dispositionen

Efter denna inledning följer ett avsnitt som redogör för kristendomens införande i Sverige från omkring 800 till 1100. Därefter kommer ett avsnitt där de kungliga motiven presenteras och diskuteras. Sist följer en avslutning med en sammanfattande diskussion och försök till ett svar på frågeställningen.

Kristnandets historia i Sverige

Tidig mission

Arkeologiska fynd tyder på att Sverige påverkats av kristen kultur redan innan Ansgarsmissionen tog sin början. Det verkar som om tillfälliga missionsföretag förekommit i områden, som haft goda handelsförbindelser med kontinenten. Även om inte missionen lett till några församlingar, så har befolkningen mottagit kristna intryck. De bruks- och prydnadsföremål man funnit från 600- och 700-talen är ofta dekorerade med kristna motiv. I England och på Irland, liksom i delar av Nederländerna och Tyskland där engelska och iriska missionärer verkat, har man funnit föremål som korresponderar mot de svenska fynden. Dessa fynd är vittnesbörd om en tidig engelsk och irisk mission i Sverige. Till denna tid finns knappast inga skriftliga dokument som kan vägleda oss, utan vi får hålla oss till de arkeologiska fynden.²


Ansgarsmissionen

Svearnas kung Björn skall enligt Vita Anskarii via sändebud ha bett kejsar Ludvig den fromme sända honom präster och missionärer.³ En frankisk benediktinermunk vid namn Ansgar fick uppdraget att fara till Birka och sprida Guds ord. Till sin hjälp fick han munken Witmar. 829/830 anlände de båda till Birka efter en strapatsrik resa. De togs väl emot av kung Björn och de tilläts att predika. Stormannen Hergier lät döpa sig och uppförde en kyrka. Ansgar och Witmar kunde även skapa en församling av kristna slavar.

831 återvände Ansgar till kejsar Ludvig. Ansgar berättade om sina framgångar i Birka, och kejsar Ludvig var nöjd med resultatet. Samma år blev Ansgar missionsärkebiskop i Hamburg, och under detta biskopsdöme hamnade det nordiska missionsområdet. Ansvaret för detta missionsområde delades nu mellan Ansgar och Ebo, ärkebiskop av Reims, som redan under 820-talets början fått ansvaret för missionen i norr. Till missionsbiskop för sveaväldet utsågs 832 en släkting till Ebo vid namn Gautbert, som gav sig av till sitt missionsområde och grundade en kyrka. De troendes antal skall ha ökat under Gautberts första tid, men en hednisk reaktion på folklig basis tvingade Gautbert fly ur riket. Missionen på sveariket förföll under 840-talet. Orsaker till detta antas vara karolingerrikets delning 843, som försvagade missionen, liksom att vikingar förstörde Hamburg 845 och ärkebiskopssätet förlades till Bremen. En annan förklaring kan ha varit en maktkamp mellan Ebo och Ansgar om ledningen för missionen i Norden.⁴

Ansgar återvände till Birka 852 eller 853, och fann församlingen i upplösning. Han fick tillstånd att verka först efter lottkastning och tingets godkännande. Kungen i Birka, Olof, skänkte mark för ett kapellbygge. Erimbert, Gautberts systerson, fick i uppdrag att ta hand om missionsverksamheten, men någon mission utanför Birka talas det inte om i Vita Anskarii. Efter Ansgars död 865, avstannade missionen på Birka. När ärkebiskop Unni av Hamburg besökte Birka 935, fann han inga spår av den tidigare kristna missionen. Efter detta tiger källorna och de börjar först berätta då missionen återupptas på 1000-talet.


1000-talet

Vid tusentalets början härskade Olof Skötkonung över både svear och götar, men hur riksenandet gått till är ovisst.⁵ Olof var den förste kristne kungen i Sverige, och enligt sägnen döptes han av den engelske biskopen Sigfrid i Husaby källa vid Kinnekulle omkring 1000.⁶ Olofs far, Erik Segersäll, lät sig också döpas, men avföll senare tillbaka till hedendomen. Därför kan endast Olof Skötkonung betecknas som Sveriges förste kristne regent.

I sitt försök att sprida kristendomen över riket, kom Olof i konflikt med befolkningen i Uppland, där det enligt traditionen skall ha legat ett stort hednatempel⁷ som Olof försökt förstöra. Han fördrevs från Svealand och regerade under sina sista år endast över götarna, som var kristna.

Omkring 1022 dog Olof. Sonen Jakob blev under namnet Anund Sveriges kung. Troligen hyllades Anund som svearnas kung redan under Olofs livstid, men först efter faderns död blev Anund hela rikets kung. Anund fortsatte i sin faders spår och verkade för kristendomens spridning i riket.

Anund dog omkring 1050 och brodern Emund, som var kristen, efterträdde sin bror som kung. I sin politik var Emund östligt orienterad, liksom i sin kristendom. Detta skall ha orsakat en konflikt med den tyska missionen.

Då Emund dog omkring 1060, dog även den gamla Uppsalaätten ut. En period av tronstridigheter började, och ett resultat blev att arvriket ersattes av valriket. Som kung efter Emund hyllades jarlen Stenkil, som tidigare varit jarl i Västergötland. Missionen upplevde en kraftig expansionsperiod under Stenkils regering. Efter Stenkils död 1066 började en tid med tronstridigheter.

Det fanns två tronpretendenter vid namn Erik, som båda stödde sig på släktskap med den gamla Uppsalaätten. Svearna hämtade från Ryssland en av sina hövdingar vid namn Anund. Om han erkändes som kung i hela riket är osäkert. Adam av Bremen skriver att Anund fördrevs från Uppsala, då han ej ville offra vid nationalblotet år 1075 eftersom han var kristen.⁸ Som de sista i raden av pretendenter fanns Stenkils båda söner, Inge och Halsten. Under slutet av 1060-talet har Halsten hyllats som kung, då troligen i konkurrens med Anund, men Halsten fördrevs ganska snart. Den västsvenske stormannen Håkan Röde hyllades efter Anund en tid som kung i Sverige.

Ett påvligt brev från 1080 är riktat till Inge, som valts till kung i Sverige. I ett något senare påvligt brev, kallas Inge och Halsten för kungar över västgötarna. Eventuellt kan detta betyda att Halsten efter att ha blivit fördriven från Uppsverige, hade kvar kungaställningen i Västergötland, liksom att Inge också fördrivits.⁹ Inges fördrivande berodde på att han vid ett ting vägrat offra. Svearna fördrev honom omkring 1084 och hans svåger Blotsven kom till makten.¹⁰ En hednisk reaktion blev resultatet av Blotsvens maktövertagande. Efter tre år återtog Inge makten med resultatet att missionen återupptogs, liksom att hednatemplet i Uppsala förstördes. Under Inges regering segrade slutgiltigt den nya religionen över den gamla. En religionskamp, främst på det folkliga planet, kom dock att pågå långt in på 1100-talet, men kristendomens seger var redan grundlagd.


Missionskampen

Under 1000-talet fördes en kamp mellan angelsachsisk och tysk mission i Sverige. Den tyska missionen försvann efter 930-talet, men kom åter i gång vid 1000-talets början. Inkörsporten för den angelsachsiska missionen, som också började runt år 1000, blev Västergötland, beroende på dess täta sjöförbindelser med England. Det verkar som om kristendomen fått sitt tidigaste fäste just i Västergötland, innan den fick bekännare på andra platser.

Som segrare i kampen kom den tyska missionen att stå. Nya biskopssäten grundades och lades under ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen. Den angelsachsiska missionen drogs med tiden tillbaka och den nordiska stiftsorganisationen underställdes ärkebiskopen av Hamburg-Bremen. Kampen kan ses som avslutad runt år 1100 då det tyska inflytandet tog överhanden inom liturgin, och i att de tyska låneorden ökar i jämförelse med de engelska.¹¹

1103/04 blev Lund ärkesäte över Norden och Hamburg-Bremens dominans var därmed bruten. 1164 upprättades ett ärkebiskopsdöme i Uppsala med fyra svenska lydstift: Skara, Linköping, Strängnäs och Västerås.

Även en påverkan från öst har förelegat, då främst genom den livliga handeln. Kung Emund hade en hovbiskop vid namn Osmund, som var biskopsvigd i den bysantinska kyrkan. Ett inflytande från den bysantinska kyrkan kan dock inte påvisas i Sverige.¹²


Tingets antagande av kristendomen

Juridiskt och formellt gick kyrkans väg till folket i Sverige över tinget. Det var vid tinget som den nya religionen antogs genom ett tingsbeslut, som togs in i lagsagans rätt. Sverige var vid denna tid uppdelat i många små och ganska självständiga tingsdistrikt eller lagsagor.¹³ I de tingsbeslut som finns bevarade finns tre moment; förbud mot hednisk kult, påbjudande av kristen sed, rätt och rit, samt påbud om kyrkbygge. Besluten om övergång till kristendom var först uppblandade med andra lagbestämmelser. De har i senare landskapslagar samlats i hop till speciella kyrkobalkar.

När väl tinget godkänt den nya religionen, kunde biskopskyrkor uppföras på tingsdistriktets centralort. Kyrkans påbud blev först giltiga då de antagits på tinget i de olika tingsdistrikten och blivit del av landskapsrätten.

I och med att tinget var den plats där besluten togs, var det av vikt att biskopen var med vid de stora landstingssammankomsterna. Biskoparna fick kultiska funktioner vid dessa sammankomster, och ganska snart verkar det som om sammankomsterna kopplats samman med stiftets prästmöten. I stort sett kom biskopsdömena att sammanfalla med en eller flera lagsagor.

I det förkristna Sverige hade de flesta tingsområden en kung som kom från en av ledande ätterna, och vars främsta betydelse låg i att leda krigståg. Stridigheter mellan olika pretendenter var vanliga, liksom att de stridande parterna sökte stöd hos tinget. Kungarikena var små, ofta omfattande ett eller flera landskap. Ända in på 1000-talet talas det om västgötarnas kungar.¹⁴ Under sina krigståg i utlandet kom kungarna i kontakt med kristendomen. Ofta visade kungarna sig mycket positiva till den nya tron och missionen, medan tinget ofta varit negativt till missionen. Kungen tog ofta själv hit präster, övergick till kristendomen med sin familj och byggde egna kyrkor vid sina kungsgårdar.¹⁵

På tinget hade endast fria män rösträtt. Kvinnor, trälar och utlänningar var utestängda från tinget. De kristna missionärerna tillhörde den sista gruppen. Ättesamhället dominerades av de ledande ätterna, och för att kunna påverka var man tvungen få inflytande över dessa ätter. En förklaring till tingets negativa inställning gentemot kristendomen, var böndernas beroende av den fruktbarhetskult som fanns i den fornnordiska religionen. En annan orsak var ättesamhällets kollektiva jordägande, som hindrade den enskilde att skänka jord till kyrkan utan ättens samtycke. Jord behövdes för att kunna bygga en kyrka och till att kunna försörja en kyrka.


De högre klasserna och kristendomen

Ett utmärkande drag är att kristendomen infördes av de ledande klasserna med kungen i spetsen. Religionsskiftet gick uppifrån och ner, i den mening att de ledande i samhället verkade för dess införande. Lindkvist - Ågren finner att kristendomen slog igenom i samband med att en statsmakt och ett klassamhälle började växa fram, då kristendomen kunde legitimera den nya samhällsordningen. Den hedniska religionen kunde inte fungera i detta nya samhälle, eftersom den gamla religionen var anpassad till ett samhälle som grundades på släktsammanslutningar. Kristendomen var mer individualistisk till skillnad från den gamla religionens kollektiva syn på samhället, något som gjorde kristendomen bättre lämpad att legitimera det nya statssamhällets sociala ordning.¹⁶

Till detta faktum att kungen tillsammans med de ledande klasserna tog ställning för kristendomen och verkade som dess välgörare, skall jag återkomma till i min avslutning.


Kejserliga och påvliga ambitioner

Att europeiska länder, liksom kyrkan, hade maktpolitiska syften med missionen i Sverige är helt klart. Ludvig den fromme ville utöka kejsardömets inflytande genom Ansgarsmissionen. Påven önskade öka sitt inflytande över den kristna världen genom att få kontroll över områden som ännu ej blivit kristna. Detta är faktum som ej kan förbises vad gäller Sveriges kristnande, men som enligt mig ej påverkade de kungliga motiven som sådana. Möjligtvis blev det lättare för kejsare och påve att svara positivt på kungliga förfrågningar om missionärer, liksom att kungen kände ett stöd i sitt arbete med att försöka kristna Sverige.

Motiv för kungamakten

Kungamaktens inställning till kristendomen

De svenska kungarna var från 800-talets början i allmänhet positiva till kristendomen. I avsnittet kristnandets historia har vi sett hur kungen under en första period kallade hit missionärer och präster som skulle sprida Guds ord hos befolkningen. Under den andra perioden, när kristendomen fått fotfäste, verkade kungen för dess fortsatta utbredande inom landet.

-Varför tog kungen initiativet till att föra hit företrädare för kristendomen till Sverige?

-Vilka motiv skulle kunna ha funnits som gjorde kungen positiv till att försöka införa och sprida kristendomen i sitt rike?

För att försöka finna svaren får vi undersöka vilken ställning kungen hade i det fornnordiska samhället.


Tinget och det sakrala kungadömet

H. Ljungberg finner i tinget och i det sakrala kungadömet två orsaker till en svag kungamakt, och p g a denna svaghet fick kristnandet ett säreget skeende i Sverige.¹⁷ I jämförelse med övriga skandinaviska länder spänner det svenska kristnandet över en betydligt längre tidsrymd.

Det har tidigare framkommit att tinget var den instans, där frågor av vikt för samhället avgjordes. Man tog här ställning till frågor som dök upp, så också till kristendomen. Rimbert beskriver hur tinget fungerade, och på den relativt svaga makt sveakungen hade gentemot folket.¹⁸ Adam av Bremen berättar också om kungarnas beroende av folkviljan.¹⁹ Som tidigare nämnts var det de ledande ätterna som styrde tinget. Folkviljan bör då förstås som de ledande stormännens vilja. Kungen var tvungen att alltid tillfråga tinget då beslut skulle fattas.

Sawyer antar att svearna börjat erkänna en kung för att handeln runt Mälaren skulle skyddas och få en stabil ram. En ohämmad konkurrens och stridigheter skulle ha äventyrat den inkomstbringande handeln. De som kontrollerade handeln skulle genom att erkänna en gemensam kung få den stabilitet som behövdes. Sveakungen tillsattes genom val, men hur valet gick till är okänt. Kungen har alltså troligen nått sin position genom de ledande stormännens sanktionering.²⁰

En svag kungamakt där folkets vilja var starkare än kungens, kan inte tett sig så lustig, i jämförelse med den starkare makt de kristna kungarna ute i Europa besatt vid denna tid. Ett tecken på att de hedniska regenterna var imponerade, är de berättelser om hur hedniska kungar och furstar som besökte det tyska kejsarhovet lät sig döpas där.²¹

I den fornnordiska tron hade kungen kultiska funktioner att fylla. Han stod som medlare mellan gudomen och människor. I medlarrollen ingick ansvaret att offra vid nationalbloten för att blidka gudarna så att de skänkte fruktbarhet, men också för att de skulle upprätthålla landets trygghet och trivsel. Om kungen inte fullföljde sin uppgift, något som främst syntes i skördeutfallet, kunde han avsättas, till och med offras åt gudarna. Detta förhållande kallas det sakrala kungadömet.²²

Snorre Sturlason berättar i Ynglingasagan om hur om två sveakungar offrades till gudarna för att missväxten skulle vändas till en bättre årsväxt.²³

Det var i en osäker sits kungarna satt i det hedniska Sverige. Att kunna avsättas, ja till och med offras, kan inte tett sig alltför uppmuntrande vid en jämförelse med en stark kungamakt, endast underställd Gud.

Germanerna gick sin egen väg gentemot den internationella romerska kyrkan sedan de hade kristnats. I de germanska länderna skapades nationella statskyrkor, där kungen var högsta överhuvud och fritt disponerade kyrkans egendom. De tidigare andligt och ekonomiskt fria biskopsdömena försvann.

Denna stora frihet för de kristna kungarna i norra Europa, måste ha varit frestande för en regent i ett icke-kristet land, vars religion han ej kontrollerade. Kungen i Sverige kom dock inte att få den frihet som ovan nämnts, då påven i stort lyckades driva igenom sitt program om kyrklig frihet i Sverige. Det var först vid reformationen som kungen kom att kunna bestämma över kyrkan, den svenska statskyrkan med kungen som överhuvud.


Den danska dominansen

Danmark fick tidigt ett starkt kungadöme, varigenom de danska kungarna kunde dominera Skandinavien under perioden 800 - 1040. Även efter periodens slut spelade danskarna en ledande roll i både Norge och Sverige.²⁴

Kristnandet skedde i Danmark omkring 100 - 150 år tidigare än i Sverige. Kristendomen gav en stark statsbildning, jämfört med det tidigare ättesamhället. Danska kungar hade, även innan kristendomen kom, en rad fördelar såsom en ganska stor befolkning och ett territorium som var lättkontrollerat. Den avgörande faktorn för den danska dominansen var kontrollen över Östersjöns infart. Genom denna kontroll kunde de styra den inkomstgivande handeln mellan Östersjöområdet och Västeuropa.²⁵

Erik Segersälls änka, mor till Olof Skötkonung, gifte sig omkring 995 med den danske kungen Sven Tveskägg. Detta förhållande skall troligen förstås som dansk överhöghet över det svenska riket, liksom att Olof Skötkonung²⁶ varit skattskyldig under Sven Tveskägg.²⁷ Olofs övergång till kristendomen kan motiveras av hotet från Sven, som kunde försvinna om båda kungarna i ett vänskapsfördrag lovade verka för den kristna trons utbredning.²⁸

Den danske kungen Knut den store, gjorde i ett brev från 1027 maktanspråk på att vara kung över en del av svenskarna. Med dessa svenskar skall det troligen förstås män, som kämpat för Knut och väl hemma , fortsatt att erkänna honom som sin härskare.²⁹

Utifrån de svenska kungarnas perspektiv måste den danska dominansen tett sig som besvärande. Det danska riket var bättre organiserat i jämförelse med det svenska, något som kristendomen hade bidragit till. För att stärka sitt rike och sin position mot de danska kungarnas, måste kristendomen framstått som ett medel att nå dessa säkerhetspolitiska mål. Svealand var det område vars befolkning i minst antal gått över till kristendomen. Kanske kan den stora missionsinsatsen och de hedniska resningarna i främst Uppland under 1000-talet, förstås utifrån denna önskan hos den svenske kungen att kristna svearna, för att på så sätt få en starkare statsbildning genom kristendomen.


Handelspolitiska aspekter

P. Sawyer anger handeln som ett troligt skäl till att kung Björn sände efter missionärer. Syftet var att kristna handelsmän skulle lockas till marknadsplatsen i Birka och känna sig tryggare, om det där fanns en kristen kyrka med präster. Vita Anskarii talar inte heller uttryckligen om någon mission utanför Birka.³⁰

Birka var en handelsplats av stor betydelse genom dess fjärrhandel under 800-talet, som både gick åt väster och åt öster. En kung som behärskade en handelsplats kunde räkna med att göra goda förtjänster, och på så sätt öka sin rikedom och prestige.³¹ En parallell kan dras till de nordiska köpmän som genomgick en mindre kristningsceremoni, primsigningsriten³², för kunna idka handel på platser där endast kristna hade rätt att driva handel. Om den nordiske handelsmannen var kristen skulle han lättare kunna bedriva handel i det kristna Europa.

Det handelspolitiska motivet till att få missionärer och präster till handelsplatsen är ju inte otroligt. Kungens position kunde ju förbättras om handelns volym ökade, och det troligaste var att den skulle öka om det fanns kristna företrädare på handelsplatsen. Även det omvända förhållandet med nordiska kristna handelsmän skulle öka handeln, då dessa lättare kunde handla på de europeiska handelsplatserna. Handeln med det kristna Europa var vid denna tid omfattande.

Att kristendomen i ett längre perspektiv kunde påverka handeln positivt ur ett svenskt perspektiv är ett bra argument för kungamakten att införa kristendomen i Sverige.


Religiös övertygelse

Hade kungarna en egen religiös kristen övertygelse? Frågan kan inte besvaras med varken ett bestämt ja eller ett bestämt nej. Vad vi vet är att för den medeltida människan fanns inte den sekulariserade synen på religion som finns idag. Religion och samhälle var två intimt förknippade områden, som inte kunde skiljas åt.

Frågan är enligt mitt synsätt ganska oväsentlig för framställningen som helhet. Det är omöjligt att idag avgöra om någon av de kristna kungarna hade någon egen religiös övertygelse. Om det historiska förloppet hade fått ett annat skeende om kungarna varit övertygade kristna eller inte, är enligt mig bara antaganden, som varken skulle kunna verifieras eller falsifieras.

Sammanfattning

Diskussion om de kungliga motiven

Den svenska kungamakten var svag i jämförelse med den som fanns i det kristna Europa. Att de svenska kungarna vände sig till kristendomen, får ses som ett försök att stärka den ditintills relativt svaga svenska kungamakten. Den nya religionen gav förutsättningarna för en stärkt svensk kungamakt.

Kungens makt var starkt beskuren genom tingets stora inflytande. Även på religionens område hade kungen en svag ställning. Det sakrala kungadömet gav inte kungen någon större möjlighet att kunna påverka religionen i sitt eget syfte. En stark dansk dominans över det svenska området verkade hindrande för uppkomsten av en stark svensk kungamakt. En ökad handel skulle medföra en ökad rikedom och prestige för kungen.

I alla ovannämnda fallen kunde kristendomen medföra en förändring till det bättre för kungamakten, den skulle öka genom kristendomens införande. Kristendomen blev det instrument som gav den svenska kungamakten en stärkt position, i jämförelse med den tidigare positionen i det hedniska samhället.

Vid ett samtal med Per Beskow, docent i kristendomens historia, framkastade han tanken om att jämföra kristnandet med debatten om EG idag. Kristnandet skulle alltså kunna ha handlat om en vilja till integration med det kristna Europa, att vara med och få ta del av europeisk kultur, och få delta i europeisk ekonomi och politik. Integrationen skulle underlättas och bli möjlig, om samhället liknade det kristna Europas. De övre klassernas positiva inställning till kristendomen kan troligen förstås som viljan till att skapa ett europeiskt Sverige, med ett klassamhälle och en statsmakt vars styrka sakta växte fram. I min framställning har jag tryckt på att de kungliga motiven gick ut på att stärka den kungliga makten. Den stärkta kungamakten behövdes för att skapa de förutsättningar, som krävdes för att kunna leda Sverige in i Europa. Som ett led i europeiseringsprocessen kan den av de ledande släkterna förda giftermålspolitiken ses. Genom giftermålen bands de härskande släkterna i Europa samman.³³



Svaret på frågeställningen

Det centrala i min framställning om de kungliga motiven är att i samtliga motiv ligger en önskan att stärka en svag kungamakt. Kungamakten använde kristendomen till att stärka sin maktposition. Denna stärkta kungamakt ligger i tiden för övergången från ättesamhälle till stats- och klassamhälle. Kristendomen, i den form den kom till Sverige, kunde ej fungera i ett släktsamhälle, utan var avpassad till det statssamhälle som fanns ute i Europa. Resultatet blev att kristendomen gav ett klass- och statssamhälle med en stärkt kungamakt.


Slutord

Jag har i inledningen nämnt att i mitt speciella ämnesval finns i princip ingen forskning. Ämnet borde därför, enligt min uppfattning, utforskas mer så att fler aspekter kunde belysas och prövas. Det har varit intressant att vandra i en praktiskt taget ny forskningsfåra, där det inte funnits några gängse föreställningar.

Referenser

² Lundén, Tryggve, Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare, s 16

³ Rimbert, Boken om Ansgar, s 26

⁴ S U Palme, Kristendomens genombrott i Sverige, s 51
Att det skulle ha varit en schism mellan Ebo och Ansgar verkar otroligt. Rimbert beskriver deras förhållande som gott och hur Ebo uppmuntrade Ansgar i missionen på Norden.

⁵ Se T Lindkvist, K Ågren, Sveriges medeltid, s 91 ff
Peter Sawyer hävdar att Sverige först blev ett enat kungarike först efter 1100-talets mitt. Landskapen bestod av flera ledande furstar under en kung som de gemensamt utsåg. Denna kungamakt var mycket instabil och kunde lätt gå under. De tidigaste källorna till 1000-talet förenklar den politiska situationen när Sverige beskrivs som ett enat kungarike med ordnad arvsföljd. Källorna antyder också ett mer komplext förhållande med tronstridigheter. Även källorna från 1100-talet visar också på oroligheter gällande regeringsmakten. Se P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 61 ff
Det är den hittills gängse uppfattningen om Sverige från 1000-talet är ett enat rike, då svearna senast skall ha erövrat Götaland, som jag återger.

⁶ Detta stämmer ej med Adam av Bremens kronologi. Olof har troligen kristnats tidigare. Se P Beskow m fl, Kristendomens historia, s 84

⁷ Hednatemplets existens är ej belagd. Se T Lindkvist, K Ågren, Sveriges medeltid, s 61

⁸ Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, s 252

⁹ S U Palme, Kristendomens genombrott i Sverige, s 66

¹⁰ Blotsvens existens som historisk person är osäker. Se S U Palme, Kristendomens genombrott i Sverige, s 67

¹¹ S U Palme, Kristendomens genombrott i Sverige, s 120 ff

¹² P Beskow m fl, Kristendomens historia, s 85

¹³ Tingens storlek är okända. Se P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 9

¹⁴ Se s 6

¹⁵ Namnet Hus(a)by ger en antydan till att det kan ha legat en kungsgård på platsen.

¹⁶ T Lindkvist, K Ågren, Sveriges medeltid, s 63

¹⁷ H Ljungberg, Röde Orm och Vite Krist, s 24 f

¹⁸ Rimbert, Boken om Ansgar,s 54

¹⁹ Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, s 220

²⁰ P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 29 f

²¹ S U Palme, Kristendomens genombrott i Sverige, s 140

²² I den religionshistoriska termen det sakrala kungadömet ingår även föreställningen att kungen skulle vara av gudomligt ursprung, något som verkar otroligt när det gäller de fornnordiska sveakungarna. Se H Ljungberg, Röde Orm och Vite Krist, s 85 ff

²³ F Ström, Nordisk hedendom, s 83 f

²⁴ P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 1

²⁵ P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 1

²⁶ Skötkonung betyder enligt Sawyer skattkonung. P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 51

²⁷ P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 51 f

²⁸ B Gustafsson, Svensk kyrkohistoria , s 16

²⁹ P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 53

³⁰ P Sawyer, Kungar och vikingar, s 171

³¹ P Sawyer, Kungar och vikingar, s 94

³² Primsigningsriten innehåller dopets första korstecknande och de invigda räknades som delvis kristna.

³³ P Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 49 f