Lunds universitet
Historiska institutionen
Klas-Göran Karlssons
60-poängsseminarium
His 103
940419 kl. 15.15
Sal 2
Danmarks kristnande-
en jämförelse med det svenska ur
kungamaktens perspektiv
av
Hans Hallgren
Innehållsförteckning
Inledning
Bakgrund
Syfte och metod
Avgränsning
Motiven för kungamakten i Sverige
Källor
Källkritik
Littertur och forskningshistorik
Den fortsatta dispositionen
Danmarks kristnande
700-talet
800-talet
900-talet
1000-talet
Kungen, riket och kristendomen
De skandiviska kungarikena
Rikets organisation och kungens funktioner
Kungarna och kristnandeprocessen
Kungliga motiv
Tinget
Hedendomen
Utrikespolitiska aspekter
Handeln
Religiös övertygelse
Jämförelse av de kungliga motiven
Tinget
Religionen
Utrikespolitiska aspekter
Handeln
Religiös övertygelse
Skillnader mellan Danmark och Sverige
Religionsskiftet i Norden
Skiftet av religion
Riksenandena
Sammanfattning
Slutdiskussion
Referenser
Fotnoter
Bakgrund
Kristnandet i Skandinavien var beroende av omvändelsen av folkets ledare. Redan tidigare hade många skandinaver omvänts i sina hemländer eller i det kristna Europa. Vissa har troligen låtit döpa eller primsigna1 sig av taktiska eller ekonomiska skäl utan någon religiös övertygelse. Andra övertygades av missionärer eller av händelser som visade den kristne gudens styrka. För att verkligen kunna sprida kristendomen, störa den gamla kulten och bygga upp en permanent kyrklig närvaro krävdes mer än bara tolerans. Missionärerna behövde för detta ändamål kungarnas stöd.2 Kungarna stödde också utbredningen av kristendomen i sina riken och verkade som kyrkans beskyddare.
Syfte och metod
I denna uppsats vill jag undersöka hållbarheten i de motiv som kungamakten hade i det svenska kristnandet och som jag presenterade i min b-uppsats, genom att jämföra dem med kristnandet i Danmark. Jag anser mig kunna pröva motiven på Danmark eftersom det skandinaviska området under vikingatiden var mycket homogent. Området hade under största delen av vikingatiden i stort sett en gemensam kultur som skilde sig klart från det övriga Europas.3 Därför kan en jämförelse med Danmark antingen stärka eller försvaga motivens giltighet. Vid jämförandet kan det troligen också komma fram nya motiv vilkas giltighet kommer att prövas och presenteras.
De frågor jag ställer till materialet är:
-Varför var kungamakten generellt sett positiv till kristendomen och varför stödde man dess utbredning i det egna landet?
Metoden jag använder är en komparativ analys, i vilken motivsamlingen gällande för det svenska kristnandet appliceras på samma skeende i Danmark, dvs kungamaktens roll och motiv vid kristnandet.
Som ett nytt inslag, till skillnad från b-uppsatsen, undersöker jag förhållandet mellan riksenande och kristnande i Skandinavien vilket sker samtidigt. Nyttan av denna undersökning är att den verkar kunna ge en bättre förståelse av kungarnas positiva inställning till kristendomen.
Avgränsning
När det gäller Danmarks kristnande börjar dess historia redan på 700-talet, dvs före vikingatidens början. Uppsatsens tidsomfång får därmed börja redan på 700-talet och fortsätter fram till 1104 då Lund blir nordiskt ärkesäte.
Motiven för kungamakten i Sverige
I b-uppsatsen presenterade jag följande motiv som troliga till att den svenska kungamakten stödde kristendomen:4
1. Tinget
Denna inrättning gjorde kungamakten svag. På tinget var det stormannaätterna som styrde och kungen var tvungen att alltid rådfråga tinget då beslut skulle fattas.
2. Det sakrala kungadömet.
I den förkristna kulten stod kungen som medlare mellan gudar och människor. Skötte kungen inte sina åligganden väl, vilket visade sig i hur välsignat landet blivit, kunde kungen avsättas och eventuellt också avrättas. De kristna kungarna i Nordeuropa var i sitt utövande endast underställd Gud, i både religiösa och världsliga frågor.
3. Den danska dominansen.
Danmark kristnades tidigare än Sverige och fick genom kristendomen en stark statsbildning och kunde dominera Skandinavien under perioden 800 - 1040. Det svenska kristnandet kan troligen ses som ett sätt att stärka riket mot Danmark. Kristendomen förde med sig ett statsbildande som stärkte riket.
4. Handelspolitiska aspekter
Kungarna fick inkomster genom handeln. Var kungen själv kristen eller tillät kristna kyrkor på handelsplatserna skulle handeln med kristna köpmän säkerligen öka. Omvänt skulle nordiska köpmän som var kristna lättare kunna handla i det kristna Europa.
5. Religiös övertygelse
Huruvida kungarna var personligt kristna eller ej är svårt att idag besvara. Att en personligt kristen kung skulle vara ivrigare att införa och understödja kristendomen än en som inte var personligt kristen är ganska troligt. Problemet blir att avgöra vilka som var personligt övertygade, något som jag anser vara svårt att göra.
Källor
De källor som rör Danmark under den period som uppsatsen behandlar är i huvudsak utländska. De består av annaler, krönikor och levnadsskildringar från Öst- och Västfranken och England. De första inhemska källorna är runinskrifter och först under 1100-talet kommer den egna historieskrivningen igång.5
I Vita Willibrordi nedtecknad av Alkuin (735-814), som var verksam vid Karl den stores hov, beskrivs det första besöket av en missionär i Danmark, nämligen Willibrords resa till Danmark vid 700-talets början.6
Rimberts Vita Anskarii, som nedtecknades inte långt efter Ansgars död 865, ger oss kunskap om de inre förhållandena i Danmark under 800-talets första hälft. Verket behandlar tiden fram till Ansgars död.7
Från 900-talets östfrankiska annaler finns det få uppgifter som ger upplysningar om förhållandet mellan Danmark och Tyskland under Henrik I’s och ottonernas tid.8
Från 900-talet finns även krönikor vilka berör Danmark. I Widukinds Sachserkrönika finns uppgifter om Danmark under Henrik I’s och Otto I’s tid.9
I biskopen Thietmar av Merseburgs krönika får vi upplysningar om Harald Blåtands tid. Verket påbörjades 1012 och han använder som källor Widukinds verk, troligen också muntliga uppgifter från kejsaren Henrik II, liksom årsböcker och familjetraditioner.10
En källa om vikingarnas färder i norra Europa, som blir mycket viktig för 900-talets början då fastlandskällorna är knappa, är The Anglo-Saxon Chronicle, som började nedtecknas omkring 840 i England. Detta annalverk är inte skrivet på latin utan på modersmålet.11
När det gäller de tidiga inhemska källorna, dvs runstenarna, är dessa viktiga komplement till de utländska källorna. De viktigaste historiska runstenarna är de två Hedebystenarna och de två Jellingestenarna. Hedebystenarna är resta under 940-talet medan en av Jellingestenarna är rest under 940-talet och den andra under 980-talet. Den yngre av Jellingestenarna har inskriften:12
Harald, kungen, lät resa dessa kummel (minnesmärke, min anm.) efter Gorm sin fader och Thyra sin moder - den Harald som vann åt sig hela Danmark och gjorde danerna kristna.13
Adam av Bremens verk Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar) bygger när det gäller Danmarks historia i stort på Fuldaannalerna14, Vita Anskarii och upplysningar Adam själv fick av Sven Estridsen muntligen. Verket var färdigställt omkring 1075 och kompletterar runstenarnas knappa information.15 Verket har senare fått tillägg, sk scholier, vilka några troligen är nedtecknade av Adam, medan andra stammat från senare avskrivare.16
I Danmark började historieskrivningen med Roskildekrönikan som börjar med Kung Haralds dop vid Mainz. Den tillkom sannolikt vid domkapitlet i Roskilde under 1130-talet och var starkt påverkad av Adams verk. De äldre delarna bygger på Adam, men materialet är ofta förvanskat. Likaså finns det material som ej kommer från Adam utan verkar vara av hemlig tradition.17
Även annalskrivningen började under 1130-talet då ärkesätet i Lund mottog det anglo-normandiska annalverket. Domkapitlet började kort därefter författa ett eget annalverk vars information hämtades från det engelska verket och från Roskildekrönikan.18
Under andra delen av 1100-talet skrev de danska historieskrivarna Svend Aggesen och Saxo Grammaticus sitt lands historia. De hämtade sina upplysningar angående vikingatiden från Adam av Bremen och Roskildekrönikan samt från den folkliga traditionen. Deras uppgifter är i vissa fall troligen fråga om fri diktning.19
Som en sista källa finns den norröna sagolitteraturen. Den är många hundra år yngre än vikingatiden och har ett värde i att den innehållit gammal skaldediktning.20
Källkritik
De historieverk och sagor som nedtecknades på 1100- och 1200-talen i Skandinavien, var ännu in på 1900-talet grunden för flertalet arbeten om den äldsta historien i Skandinavien. Lauritz Weibull visade 1911 att den isländska sagolitteraturen inte var tillförlitlig som historisk källa. 1915 presenterade Curt Weibull material som visade att Saxo inte var en pålitlig källa vare sig för forntiden eller samtiden. Denna hårda weibullska källkritik blev snart allmänt accepterad och nu anses bara sagornas skaldediktning som historiskt tillförlitlig.21
Skaldediktningen har dock ett begränsat värde i det att vi ej kan avgöra vilka dikter som är autentiska, vidare är de för det mesta svårtolkade, samt att deras funktion inte var att ge information utan var till för att underhålla människor som redan kände till förhållandena. Flertalet dikter har kommit till i syfte att upphöja en härskare och inte för att ge en neutral bild av densamme. Vad vi kan se i dessa dikter är vilka egenskaper som skattades högt, och ibland finns där även viktiga upplysningar om historiska personer, deras bundsförvanter och fiender.22
Källkritiken kan dock drivas för långt, vilket forskaren Peter Sawyer finner i att flera historiker från 1100-talet ansågs vara otillfredsställande källor till 1000-talets historia, detta trots att de var uppväxta i den skandinaviska kultursfären. Sawyer menar att dessa historiker inte kan ha haft helt fel, när de gjorde antagandet att 1000-talets samhälle fungerat ungefär som deras egna.23
Adam av Bremen använde till sitt verk en del skrivna källor och vi kan i de fall dessa är bevarade undersöka hur de begagnades. Det finns förvanskningar som troligen är medvetna, men vilka även är missförstånd och misstag. Att det blev misstag är kanske inte så konstigt då informationssamlandet gick mycket snabbt och det var stora mängder material som insamlades. Till 1000-talets historia hade Adam inte många skriftliga källor utan fick lita till missionärer och biskopar som varit i Norden. En viktig muntlig källa för Adam var den danske kungen Sven Estridsen.24 Erik Kroman menar att forskare aldrig ifrågasatt Sven Estridsens berättelser och ofta tagit Adams uppgifter alltför bokstavligt. Kroman pekar på osäkerhetsmoment som exempelvis att Adam var färgad av sin kyrkliga uppgift och att Sven och Adam kanske hade svårt att göra sig förstådda sinsemellan. Felhörningar var troligen vanliga i samband med namn. I det hela finner dock Kroman att Svens upplysningar är pålitliga, om man tar hänsyn till de ovan nämnda exemplen.25
Vita Anskarii är enligt Ian Wood ingen direkt källa till den kristna missionen i Norden under 800-talet. Rimbert samlade inte bara material för att sedan sammanfoga det. Han var en kunnig författare med avsikt att förmedla bibliska och teologiska sanningar, och var inte rädd för att bearbeta sitt material för att sanningarna skulle betonas. Ett av Rimberts mål med verket var rättfärdigandet av samgåendet mellan Hamburg-Bremen. Ansgarsvitan måste enligt Wood läsas utifrån de avsikter Rimbert hade med verket.26 Både Adam och Rimbert hade syftet att försvara Hamburg-Bremens anspråk på överhöghet över kyrkan i Norden.27
Källkritiken är som synes viktig inom den tidsperiod jag behandlar. Speciellt av den anledningen att vid den institution denna uppsats läggs fram var bröderna Curt och Lauritz Weibull verksamma. Bröderna Weibulls källkritik drabbade, upplever jag, forskningen på Norden runt 1000-talet hårt. Idag finns vid institutionen ingen forskningstradition alls på denna tid, något som jag upplever tråkigt.
Litteratur och forskningshistorik
Redan när jag skrev b-uppsatsen fann jag att det inte finns någon litteratur som speciellt behandlar kungamaktens roll i det skandinaviska kristnandet. Fallet är sålunda detsamma för denna c-uppsats, och därför är också mitt arbetssätt detsamma som i föregående uppsats. I den använda litteraturen visar författarna i vissa fall på explicita motiv, annars ligger ofta motiv implicit invävda i framställningarna.
Den använda litteraturen kan delas in i fyra huvudgrupper:
1. Litteratur skriven av historiker.
2. Litteratur skriven av arkeologer.
3. Litteratur skriven av teologer (kyrkohistoriker).
4. Litteratur skriven av religionshistoriker.
Som framgår av valet av litteratur så är mitt studium integrerande i den mening att fakta från fyra forskningsområden sammanförs till en helhet. Att tidsperioden sysselsätter forskare från många olika discipliner framkommer väl i boken The Christianization of Scandinavia, en forskningsrapport från ett symposium som hölls i Sverige 1985. Boken sammanfattar de olika forskarnas slutsatser till en större helhetsbild av hur kristnandet gick till i Skandinavien.
Att det bedrivs forskning på det skandinaviska kristnandet visas av det ovan skrivna. Mitt ämnesval är tämligen smalt och därför finns det inte heller någon forskning som bara undersökt kungarnas roll i kristnandeprocessen.
En av de främsta forskarna på tidsperioden är historikern Peter Sawyer, som skrivit ett flertal böcker om vikingatid och tidig medeltid i Norden. Jag har också använt några av Sawyers böcker.
När det gäller den religionshistoriska aspekten av tidsperioden har jag använt mig av Gro Steinsland, en norsk religionshistoriker som specialiserat sig på förkristen nordisk religion.
För den arkeologiska kunskapen är Else Roesdahl från Danmark den som jag mest har utnyttjat. Roesdahl är, liksom Sawyer och Steinsland, medförfattare till boken om utställningen Viking og Hvidekrist. Roesdahl och Sawyer medverkade också i The Christianization of Scandinavia.
För att teckna det danska kristnandet har jag främst använt mig av den danske kyrkohistorikern LP Fabricius, men även av kollegan M. Schwarz Lausten. Fabricius har i sitt arbete använt de gamla källorna medan Lausten använt litteratur, däribland Fabricius, för sitt betydligt mer kortfattade arbete om Danmarks kyrkohistoria.
Den fortsatta dispositionen
Efter denna inledning följer ett tecknande av det danska kristnandet. Därefter kommer ett avsnitt som behandlar kungen, riket och kristnandeprocessen. Sedan kommer två avsnitt där kungarnas motiv i det första fördjupas och appliceras på danska förhållanden för att i det andra jämföras med de svenska resultaten. I det näst sista avsnittet behandlas religionsskiftet och riksenandena. Sist kommer en sammanfattning av vad jag kommit fram till.
Danmarks kristnande
700-talet
Strax efter år 700 gjordes ett försök att
kristna danerna av den anglosachsiske biskopen Willibrord, frisernas apostel,
som reste till den danske kungen Angenthjor. Väl kommen till Danmark försökte
Willibrord omvända kungen, men utan framgång. Resans enda resultat
var 30 unga danska män, som Willibrord tog med sig och döpte och undervisade.
Kanske var tanken att dessa män skulle återvända som missionärer.
Några spår av deras eventuella verksamhet finns dock inte.28
Mot slutet av 700-talet genomförde kejsar Karl den store fälttåg
mot saxarna, vilka besegrades och tvångsdöptes. Därmed blev
danerna grannar med det mäktiga och kristna frankiska riket.29
800-talet
Under 800-talet spreds kristendomen främst utmed kusterna. Många
människor var nyfikna och ville gärna ha tillgång till en kyrka.
Så är fallet i bland annat Hedeby.30
Vid 800-talets början var Godfred dansk kung. Han var uppmärksam på
frankerrikets expansion och stärkte det sydliga försvaret med ett
stort jorddike. Då kejsar Karl besatte Holsten lät Godfred danska
långskepp plundra Frisland och han lovade även göra ett besök
hos kejsaren i Aachen.31
År 810 blev Godfred mördad. Hans brorson Hemming slöt fred med
kejsaren och man erkände ömsesidigt Ejder som gräns mellan de
båda rikena. En tid därefter utbröt tronstridigheter mellan
Godfreds söner och en annan kungasläkt eller linje av släkten.
Den utmanande släkten fick 812 Harald Klak satt på tronen tillsammans
med brodern Reginfred. Redan 813 tog Haarek Godfredson över styret och
Harald flydde till Tyskland. Han sökte hjälp hos kejsare Ludvig den
fromme. Med tiden blev Godfreds söner mer tillmötesgående och
819 kunde Harald återvända för att tillsammans med Haarek styra
landet.32
Harald hade under vistelsen vid det frankiska hovet blivit föremål
för omvändelseförsök. Han sköt dock frågan ifrån
sig med hänvisningen att han fick se vilken Gud som hjälpte honom,
men Harald var inte alls motståndare till den kristna tron.33
År 823 reste biskopen Ebo av Reims till Danmark för att bistå
Harald både politiskt och religiöst. Resan var ett resultat av kejsarens
önskan att kristna danerna. Före sin avresa hade Ebo utverkat ett
missionstillstånd för hela Norden och blev således påvlig
legat med Norden som missionsfält. Ebo fick predika och kunde döpa
ett stort antal människor, men resultaten får ändå kallas
små, inga församlingar upprättades och det byggdes inte några
kyrkor, därför efterlämnades heller inga präster.34
825 slöt Harald och kejsaren en pakt som stärkte hans ställning
ytterligare. Han var nu ensam regent.35
Sommaren 826 lät Harald döpa sig med sin familj och 400 av sina närmaste
män i Ingelheim vid Rhen. Kungens fadder var kejsar Ludvig själv.
Efter dopfesten gav Harald kejsaren sitt land och hyllade honom som sin länsman,
varefter kejsaren gav Harald häst och vapen. Harald fick ett tyskt län,
möjligen var detta ett sätt att blidka Godfredssönerna.36
Munkarna Ansgar och Autbert fick av kejsaren uppdraget att följa med Harald
tillbaka till Danmark för hålla gudstjänster och hjälpa
den kristne kungen.37
Kung Harald blev inte långvarig som kristen regent. Redan efter några
år tvingades Harald åter fly efter kamp med Godfreds söner.
Att Harald på nytt var tvungen att fly beror troligen på att han
som kristen regent fick den hedniska befolkningen emot sig. För Ansgar
betydde det inträffade att han också fick fly med Harald, till vilken
han varit nära knuten under sin vistelse. Missionsverksamheten hade varit
begränsad till hirden och dess omgivning, och någon förkunnelse
för massorna hade inte bedrivits.38
Det skulle nu dröja närmare 20 år innan Ansgar på nytt
kunde börja med sin mission i Danmark. På 850-talet besökte
han ett flertal gånger den danske kungen Hårek vars tillit han snart
vann. Kungen tillät mötesfrihet för den kristna tron efter förfrågan
från Ansgar. En kyrka kunde nu byggas, och den kom att uppföras i
Hedeby där det redan fanns många kristna. Trots stor välvilja
för den kristna saken antog Hårek aldrig kristendomen.39
År 854 dödades Hårek i ett slag om kungamakten liksom rivalen
Gudorm, som även han tillhörde kungasläkten. Folket valde en
man vid namn Hårek, med tillnamnet ”den unge”. Denne Hårek
tillhörde också den kungliga släkten.40
Strax efter Håreks trontillträde kom en reaktion mot kristendomen.
Kungliga rådgivare såg den gamle kungens fall som en hämnd
från de gamla gudarna, då de kristna fått rätt att hålla
gudstjänster. Kyrkan i Hedeby stängdes nu för en tid och prästen
flydde till Bremen.41
Snart kallades emellertid Ansgar till Hårek, som önskade att prästen
skulle återvända till Hedeby. Även en kyrka uppfördes i
Ribe med kungens goda minne och han gav också en grundplåt till
bygget.42
Hårek den unge dog år 870 och efter honom nämns två kungar,
Sigfred och Halfdan. Ingen av dessa kungar verkade på något sätt
för kristendomen, utan deltog istället i vikingatåg och plundrade.43
Detta berodde till stor del på att kejsaren Ludvig den Tyske dog 876.
Han var den ende karolingiske kung som vikingarna hade respekt för.44
För missionen innebar vikingatågen ett slag och i Danmark kom den
att ligga nere under tiden 870-930. Församlingarna i Hedeby och Ribe levde
kvar om än under stillsammare former. Sannolikt har det även funnits
andra församlingar ute i landet under denna tid.45
900-talet
Strax före år 900 kom en ny kungasläkt till makten i Danmark.
Två bröder, Gorm och Hardeknud, återvände från England
och erövrade landet. Hardeknud återvände efter några år
till England, medan Gorm stannade kvar och blev ensam regent. Gorm var inte
döpt men hade nära släkt som var kristen.46
År 934 genomförde kung Henrik av Tyskland ett krigståg mot
Slesvig och tvingade hövdingen Gnupa att låta sig döpas. Detta
gjorde troligen att biskopen av Bremen, Unni, kunde besöka Danmark under
en missionsresa i Norden på 930-talet. Gorm utsattes för omvändelseförsök
dock utan resultat, men sonen Harald Blåtand var mottaglig för förkunnelsen.
Harald, som fungerade som medkonung under ca 15 år till Gorms död,
tillät att gudstjänster åter hölls öppet.47
Under mitten av 900-talet växte kristendom sig allt starkare i Danmark
trots att den inte stöttades av någon inhemsk eller utländsk
politisk makt. Tillväxten resulterade på 950-talet i att biskopsdömen
upprättades på Jylland.48
Harald Blåtand döptes omkring 960 av prästen Poppo som skall
ha burit ett glödgat järn med sina bara händer. Denna handling
hade överbevisat hövdingarna och kungen om den nye gudens storhet.
Med kungen döptes också hans familj. Harald fick även hirden
till att döpa sig. Säkerligen hade han även propagerat kraftigt
för kristendomen på tingen. På de gamla kultplatserna lät
han uppföra kyrkor och han krävde att danskarna lät döpa
sig.49 Sammantaget så ser vi att
Harald varit nitisk i sitt värv.
Haralds missionerande stötte med tiden på patrull och han fick motståndare
som stödde den gamla religionen. Motståndarna såg i Haralds
son Sven en ledare. Det utbröt uppror, men det blev aldrig några
svåra förföljelser mot de kristna, utan upproret hade mer karaktären
av ett inbördeskrig. Harald blev 986 så allvarligt skadad av en pil
att han strax därefter dog och sonen Sven blev kung.50
Sven Tveskägg, som han kom att kallas, var en man som blev omtyckt av sitt
folk. Religionen överlät han på sina undersåtar, som själv
fick välja vilken religion de önskade utöva.51
Sven stödde, trots sin öppenhet i religiösa frågor, kristendomen
genom att bygga kyrkor. Till skillnad från sin fader, som stöttat
Hamburg-Bremens missionsverksamhet, sökte sig Sven mot England. Kyrkliga
poster tillsattes helst med utbildade präster från England. Ett exempel
på detta är den engelske biskopen Godebald som blev Biskop i Roskilde.52
1000-talet
1013 seglade en flotta ut från Danmark med Sven i spetsen. Målet
var att erövra England. I slutet av året erövrade danskarna
London och blev därmed herrar över hela landet. Svens eget styre över
England blev inte långvarigt då han hastigt insjuknade och dog i
början av februari 1014.53
Sönerna Harald och Knut ärvde nu riket som delades mellan dem. Harald
övertog styret över Danmark och Knut över England. Knut kom dock
endast att regera en mycket kort tid eftersom stormännen återkallade
Ethelred den rådville ur sin landsflykt i Frankrike, och gjorde honom
till kung.54
Redan året därpå, 1015, utgick en flotta från Danmark
under Knuts ledning. Efter att ha blivit av med kungakronan i England hade han
återvänt till Danmark och med broderns hjälp byggt upp en flotta.
1017 hyllades Knut återigen av de engelska stormännen och besteg
på nytt den engelska tronen efter att ha besegrat det engelska motståndet.55
Harald dog 1018 i Danmark och Knut fick ärva riket eftersom han var den
ende manlige arvingen.56
Som regent såg sig Knut ha fått sin makt av Gud, vilket betydde
att han bestämde över både religiösa och världsliga
spörsmål. För kyrkan betydde detta att kungen tillsatte ämbeten
och bestämde i kyrkliga frågor.57
Liksom sin fader orienterade Knud kyrkolivet mot det anglosachsiska.58
Män som uppfostrats i den anglosachsiska kyrkotraditionen fick ofta ledande
ämbeten inom den danska kyrkan.59
1028 genomförde Knut en resa till Rom för att besöka påven.
Resan var på den tiden betydelsefull då den var en bekännelse
i sig själv. Kungen visade genom denna gärning att han bad om förlåtelse
för sina synder, och frälsning för sitt rike och sina undersåtar.60
Under Knuts regeringstid delades det stora stiftet Själland-Skåne
i Roskilde och Lunds stift.61
Knut dog 1035 varvid sonen Hardeknud skulle få ärva både England
och Danmark. Hardeknud uppehöll sig i Danmark, vilket gjorde det möjligt
för brodern Harald att gripa makten i England. Harald misskötte dock
styrelsen så grovt att ett parti tog ställning för Hardeknud.
Harald dog 1040, strax före ett slag mellan de båda bröderna
och Hardeknud blev åter kung över England. I endast två år
fick Hardeknud vara kung då han dog 1042 och därmed var den gamla
danska kungaätten utdöd. I England blev Ethelred, som tillhörde
den föregående kungasläkten, kung och därmed upphörde
det danska styret över England.62
Efter Hardeknuds död blev det en maktkamp om kronan mellan Norges kung
Magnus och Hardeknuds kusin, Sven Estridsen, som under Hardeknuds regeringstid
blivit jarl i Danmark. Kung Magnus hävdade att han och Hardeknud bestämt
att den som levde längst skulle överta den andres rike. Stridigheten
mellan de båda löstes så att Magnus blev kung över Danmark
och Sven blev jarl samt arvtagare till det danska riket.63
Under fem år rådde en ohelig allians mellan de båda, ända
till 1047, då Magnus dog av skadorna han åsamkat sig från
ett fall från en häst, och Sven blev dansk kung.64
Under Svens första regeringstid företog Norges kung Harald Hårdråde
plundringståg mot Danmark. Dessa tåg upphörde 1064 då
fred slöts mellan de båda kungarna.65
Mellan åren 1043 och 1072 var Adalbert biskop i Bremen. Han företrädde
kraftfullt uppfattningen att furstemakten skulle vara underställd kyrkan.
Svens åsikt i denna fråga var den motsatta, då han hävdade
att kyrkan var underställd kungamakten i allt utom tro och lära. Adalberts
uppfattning kom tydligt fram i hans ställningstagande i frågan om
Svens giftermål med sin kusin Gunhild. Kyrkan såg äktenskap
mellan nära släkt som blodskam och därmed var de förbjudna.
I denna kontrovers segrade Adalbert, säker på påvens och kejsarens
stöd, efter att ha krävt skilsmässa eller bannlysning. Det hela
resulterade i att Sven fick skilja sig från sin hustru.66
Efter att ha känt på ärkebiskopens makt började Sven arbeta
på att minska ärkesätets makt över Danmark. Bland annat
tog han upp kontakten med motståndare till Adalbert, dock utan att bryta
med kejsaren. Sven började också med arbetet att skapa ett nordiskt
ärkebiskopsdöme, det bästa sättet att bli kvitt Adalberts
inflytande över Danmark. Adalbert hade förstått att det vore
rimligt med ett nordiskt ärkebiskopssäte, men om detta infördes
skulle han förlora en stor del av sitt eget ärkebiskopsdöme.
Han försökte därför bli patriark över alla nordiska
folk och skulle därmed ha överhöghet över ett eventuellt
nytt ärkestift. Både Svens och Adalberts försök att öka
sin makt gentemot de andre rann dock ut i sanden eftersom Rom inte biföll
någonderas önskningar.67
Sven hade aldrig gett upp de danska kraven på den engelska tronen och
företog 1069-70 ett tåg mot England. Wilhelm Erövraren fick
Adalbert till att mäkla fred. Danskarna hade endast erövrat York under
krigståget.68
På det hela taget hade Sven makten över kyrkan. Det var han som tillsatte
biskopar, liksom präster till de kungliga kyrkorna. Även ifråga
om fromhetslivet var det Sven som hade sista ordet, inte ärkebiskop Adalbert.
Sven lät uppföra många kyrkor och arbetade på det stora
hela för kyrkans sak.69 Uppförandet
av sockenkyrkor liksom sockenindelningen främjades också av Sven.70
Omkring 1060 lät Sven indela Danmark i 8 stift vars biskopar han
själv insatte. Dessa biskopar kom att stödja Sven gentemot Adalbert,
som försökte inordna biskoparna under sig själv. Biskoparna själva
hade utverkat ett påvligt brev som sade att ingen ärkebiskop kunde
avsätta någon biskop utan påvens tillåtelse. Striden
pågick ända till Adalberts död 1072.71
Genom sitt arbete försökte Sven skapa en nationalkyrka, i vilken han
skulle ha rätten att tillsätta de högre ämbetsmännen.
Biskopsämbetena besatte han inte med ärkesätets präster
utan med egna kandidater, som blev beroende av honom och därmed stöttade
honom.72
Sven dog 107473 varefter den äldste
sonen Harald valdes till kung. Han stöddes av en stormannagrupp som ville
ha en svag kung så att stormännen och folket i största möjliga
mån rå sig själva. Vid kungavalet hade Harald fått lova
att gamla lagar och sedvänjor skulle bevaras.74
Under sin regeringstid var Harald relativt eftergiven och tog exempelvis tillbaka
den gamla seden där mededsmän användes istället för
gudsdomar eller vittnen, något som kyrkan motsatte sig. Detta skulle gynna
de besuttna gentemot de svaga.75
Påven Gregorius VII gav i ett brev till Harald sin syn på det kyrkliga
och världsliga läget i Danmark. Gregorius vädjade till Harald
att göra rent hus med de som förringade kyrkan och tron. Det stora
problemet för Harald var att de personer som gjorde detta var de som hjälpt
honom till tronen. Han kunde därför inte göra så mycket
åt problemet.76 Haralds regeringstid
blev inte lång då han avled redan 1080, efter sex år som kung.
Brodern Knud övertog tronen efter Harald.77
Knud var en man som främjade kyrkans arbete, samtidigt som han visade dess
tjänare stor vördnad. I investiturstriden ställde han sig på
påvens sida gentemot den tyske kejsaren. Dock ansåg Knud att de
rättigheter han hade över kyrkan var obestridliga. Knud ökade
kyrkans egen domsrätt gällande präster, liksom inflytandet över
boten. Att avskaffa prästäktenskapen eller att införa tionde
lyckades Knud däremot inte med. Bland folket blev Knud hatad pga av sina
åtgärder som berörde gamla sedvänjor.78
Folkets irritation över Knuds styre slutade i ett uppror, i vilket
Knud dog 1086. Till hans efterträdare utsåg Knuds motståndare
brodern Oluf som varit fängslad på order av Knud.79
Politiskt var Oluf en svag regent och under hans regeringstid rådde svår
hungersnöd som tolkades som ett straff för Knuds död. Det var
också under Olufs tid som regent som arbetet med att få Knud helgonförklarad
startade. Kyrkopolitiskt stödde han motpåven som utsetts av tyska
furstar. Vidare lät han ärkebiskopen i Hamburg-Bremen, Liemar, åter
utöva sin myndighet över kyrkan i Danmark.80
1095 dog Oluf och hans efterträdare blev brodern Erik Ejegod. Erik kom
att arbeta för två saker under sin regeringstid. Den första
var att försöka få brodern Knud helgonförklarad och den
andra att bryta Hamburg-Bremens inflytande över kyrkan. Knud hade gynnat
Lunds domkyrka med gåvor och låtit grundlägga domkapitlet.
Man hade också börjat resa en stor stenkyrka i Lund. På så
sätt var staden förberedd att bli nordiskt ärkesäte.81
För att komma undan Hamburg-Bremens herradöme bröt Erik med ärkebiskopen
Liemar som stödde motpåven. Vidare lät han riva stenkyrkan i
Lund för att lägga grunden till en betydligt större. Erik reste
också till Rom för att tala med påven, Urban II, om en egen
nordisk kyrkoprovins. Urban var positiv till en nordisk kyrkoprovins vilket
skulle försvaga motpåvens makt.82
Upprättandet av ett nordiskt ärkebiskopsdöme var också
viktigt för de danska kungarna. Kyrkans innehav av gods hade ökat
liksom dess makt, något som påverkade rättsväsendet. Detta
blev en fara för landets frihet då kyrkan styrdes från ett
grannland med skiftande politiska mål och som ofta skilde sig från
de danska.83
Enligt Roskildekrönikan skall Erik ha stiftat nya lagar som inte gillades
av krönikören. De nya lagarna är troligen Knuds gamla lagar som
på nytt fick gälla.84
Vid Eriks andra resa till Rom och påven blev Knud helgonförklarad
1099. 1101 skedde skrinläggning och altarnedsättelse i Odense.85
Strax efter Knuds skrinläggning dog ärkebiskopen i Hamburg-Bremen,
Liemar, som hindrat upprättandet av ett nordiskt ärkesäte. Erik
hade redan tidigare överlagt om saken med påven.86
Det första korståget hade 1099 intagit Jerusalem och Erik begav sig
1103 ut på en pilgrimsfärd till det heliga landet. Före sin
avresa hade han slutit avtal med de övriga skandinaviska kungarna om det
nya ärkesätet, och sändebud skickades till Rom för att avsluta
förhandlingarna. Erik tillsatte också ett regentskap bestående
av sin äldste och oäkte son, Harald, samt biskopen i Lund, Asser.
Pilgrimsfärden blev inte så lång för Erik som dog på
Cypern under nedfärden till Palestina.87
Sonen Harald hade inte varit omtyckt under faderns frånvaro, så
Sven Estridsens yngste son, Niels, utsågs till Eriks efterträdare.88
Det nordiska ärkesätet upprättades 1104 i Lund under ledning
av den nye ärkebiskopen Asser89 och
därmed var missionstiden över.90
Kungen, riket och kristendomen
De skandinaviska kungarikena
Vår kunskap om den politiska geografin i Skandinavien
vid vikingatidens början är inte stor. Vad vi vet är att det
där liksom i andra delar av Europa fanns flera riken med skiftande maktkonstellationer
utan fasta gränser. Rikssamlingarna och stabiliseringen föregicks
av åtskilliga inbördes stridigheter mellan kungar, stormän och
landsdelar. När kyrkan kom till Skandinavien fick den en central roll i
processen.91
Det är möjligt att Danmark var enat under en kung redan före
år 800. Det finns nästan inga upplysningar om hur enandet gått
till, men under Harald Blåtands kungatid vid mitten av 900-talet, framstår
Danmark som ett enat rike med en kung.92
Rikets organisation och kungens funktioner
Kungamakten blev allt starkare under vikingatiden och den tidiga medeltiden.
En av kungens viktigaste uppgifter var att leda krig, men också att upprätthålla
ordningen i landet. Utan ordning kunde inte samhället fungera. Därför
accepterades kungarna och de rättigheter som ämbetet gav.93
Vid angrepp utifrån var kungen militär ledare och allmän värnplikt
gällde för folket som med tiden blev ledungen, en reglerad styrka
bestående av skepp med manskap. Ledungen var baserad på en systematisk
uppdelning av riket och på jordegendom. Efterhand ersattes ledungsplikten
av skatter och stridsstyrkan blev ett krigarstånd som slapp betala skatt.
Kungen kämpade i spetsen av sin armé omgiven av sitt eget krigarfölje,
hirden.94
De stora försvarsanläggningar som uppfördes och byggdes ut, exempelvis
Danavirke, var troligen ett resultat av den allmänna värnplikten och
arbetet var ofta styrt av kungen. De vikingatida värnen var kollektiva,
förutom fyra danska ringborgar från omkring 980 vars livstid blev
mycket kort.95
Vid förhandlingar med andra makter var kungen rikets officiella överhuvud.
De kristna missionärerna vände sig först till kungarna för
att utverka tillstånd för sin verksamhet i riket.96
I riket hade kungen män som skulle verkställa hans befallningar, samt
bevaka hans intressen och inkomster från de kungliga godsen. Administrationen
kring kungen och det ovan beskrivna systemet byggdes ut samtidigt med statsmaktens
framväxande. Redan under vikingatiden fanns kungens män i städer
och på marknader för att upprätthålla ordningen och ta
upp avgifter. De skandinaviska länderna var dock fortfarande uppdelade
i land med egna landsting där de viktiga besluten fattades.97
Det var jordgodsen som var kungamaktens egentliga inkomstkälla. Till dessa
lades avgifter från städer, marknader och tull. Kungarna anlade även
städer och deltog i handelsfärder. Flera kungar hade också deltagit
i plundringståg i vilka de vunnit rikedom och därigenom kommit över
tronen. Plundringsinkomsterna och skatter från utlandet avtog mot vikingatidens
slut och fick ersättas av inhemska skatter, avgifter och böter som
i Europa i övrigt.98
Kungadömet var ett valrike och den som valdes skulle vara av kunglig släkt.
Oftast föll valet på en av den döde kungens söner och ibland
kunde det finnas flera kungar samtidigt. Kungen hade sin ställning genom
att han erkändes av landen och stormännen. Med starkt stöd av
kyrkan började kungamakten bli ärftlig efter 1100-talets mitt.99
Den makt en kung hade var beroende av hans förmåga att samla män
runt sig, säkra sin person, att leda, nå resultat och att belöna
sitt folk väl. För att få stöd var mycket ära, mycket
silver och ett gott omdöme en förutsättning. Stormännen
och kungarna omgav sig av prestigesymboler och prakt. De höll stora fester,
stora byggnader uppfördes och konst skapades, skalder diktade till deras
ära. Allt detta för att ge dessa höga män en profil.100
Kungarna och kristnandeprocessen
Det var till samhällets ledande grupper som missionen
vände sig på under kristnandet i Norden. Genom ledarna ville man
nå folket. Syftet med missionen var att först omvända och döpa
det övre samhällsskiktet och sedan de övriga.101
Missionen behövde stöd från kungarna som i sin tur blev legitimerade
genom det kristna kungadömet. Sambandet mellan kristnandet och kungamaktens
utökande var därför nära. Troligt är dock att den ledande
roll kungar tillskrivits i omvändelseprocessen är överdriven.
Kristnandet skedde antagligen med stor hjälp av lägre ledare och aristokrater
på lokal nivå. Detta kan jämföras med den islamiska omvändelsen
i Indonesien, där omvändelsemyter uppstod för att låta
kungar få äran för förändringen, medan andra bevis
visar på att de inte var ledande i processen. Redan på jellingestenen
finns sambandet mellan det danska kungadömets enande och kristnandet.102
Sambandet gäller också för Sverige och Norge där de kungar
som tros ha infört kristendomen också krediteras för att ha
enat länderna. Harald Blåtand gjorde det själv på jellingestenen,
medan Olof Skötkonungs och Olav Tryggvasons anspråk först restes
på 1100-talet. Kungarna och de kungliga rådgivarna i Sverige och
Norge behövde vid den här tiden göra rikenas nyliga enande mer
effektivt. Därför spårade man enandet tillbaka i tiden och de
kungar som enade rikena fick äran för prestationen. Genom detta tillvägagångssätt
blev de kungliga anspråken historiskt legitimerade och de som grundade
de kristna kungarikena identifierade. Den svenske och norske kungen blev därmed
en symbol för kunglig makt över ett enat kungadöme.103
Harald Blåtands omvändelse innebar att han slutade delta i hedniska
riter som kungen skulle delta i. Vissa människor fortsatte under en tid
med de gamla bruken. Accepterandet av kristendomen följdes troligen av
de kompromisser som bäst finns säkrade på Island. När islänningarna
blev kristna fick en del gamla seder fortsätta - ätandet av hästkött,
privat kult hemma och utsättandet av små barn. Detta gällde
säkerligen även för danskarna efter Haralds omvändelse.
Det tog tid för de nya vanorna att slå igenom.104
Betoningen av den roll regenterna spelat vid kristendomens införande och
kyrkans etablerande tjänade också till att stärka de kungliga
kraven på inflytande och i en del fall även kontroll över kyrkan.
Detta kunde vara ett användbart argument i konflikten mellan kungar och
den universella kyrkan. De första kristna kungarna framställdes som
en symbol för en nationalkyrka.105
Kungliga motiv
Under denna rubrik skall jag applicera de svenska kungliga
motiven från b-uppsatsen på danska förhållanden.
Tinget
Tinget var en viktig och central institution i det vikingatida Norden. Medlemmar
var bygdens fria, vuxna och vapenföra män. Dessa hade till uppgift
att träffa beslut och att bilägga konflikter. I naturligt avgränsade
områden, land, slöt man sig samman och hade gemensam kult och tingsplats.
Denna större enhet motverkade stridigheter mellan de olika bygderna inom
det gemensamma området.106
Kungarna tillhörde en av de ledande släkterna, och det var dessa
som hade den reella makten i tinget.107
Kungamakten var alltså ganska svag i förhållande till tingets
stora maktinflytande över områdets styrelse. Makten kungarna hade
sanktionerades av de mäktiga ätterna och kungarna var därmed
beroende av dessa släkter för sin maktposition.
Från 800-talets Sverige har vi uppgifter i Vita Anskarii som säger
att kungen var tvungen att ta hänsyn till gudarnas vilja genom lottkastning
och till folkviljan som kom till uttryck på tinget.108
Kristnandet skedde genom att tinget beslöt att anta den nya religionen
och sedan gjordes detta beslut till en del av landets rätt. Den gamla kultens
regler ersattes av kristna sådana.109
Rikssamlingarna påverkade inte tingets gamla funktioner utan det fortsatte
att fungera som tidigare. Varken kungen eller kyrkan kunde eller ville ändra
på tinget då de drog nytta av dess fredsbevarande förmåga.110
Hedendomen
Det sakrala kungadömet var en sen inrättning i den meningen att kungadömet
etablerades ganska sent i Skandinavien. Uppkomsten av kungadömen är
starkt relaterad till riksenandena.
Tysken Thietmar av Merseburg skrev ca 1015 om att blot hölls i det danska
rikets huvudstad Lejre på Sjælland. Bloten skedde vart nionde år
i januari och man blotade både människor och djur. Detta för
att skydda sig mot underjordens makter och beveka dem för de synder man
begått.111
Arkeologiska fynd visar att Lejre varit en betydande ort under 900-talet, men
i Danmark finns inte några kända hedniska kultbyggnader från
vikingatiden, åtminstone har arkeologerna inte påträffat några.112
Troligen har kungen eller någon annan världslig makt varit den som
lett blotet.113
I det fornnordiska språket fanns ingen synonym till ordet religion, utan
man betecknade den med uttrycket sed. Den förkristna religionen var främst
en handlingsreligion, kulten och riten var det primära, som hade ärvts
av den gamla generationen genom släktled. Det fanns inga dogmatiska skrifter,
inte heller någon enhetligt uppfattad religion. Trosmomentet var inte
betydelselöst utan tron manifesterades i kulten.114
Skrivkulturen kom först med kristendomen, men man kände i Norden redan
till skrivkonsten. Ända sedan 100- och 200-talet e Kr hade runorna använts
i den germanska världen. Runorna var en anpassning av det grekiska och
latinska alfabetet och de ristades, skars eller höggs in i hårda
material. Texterna är korta meddelanden. Genom kristendomen kom pergamentet
och man fick något att skriva på.115
En viktig förklaring till att det inte fanns några enhetliga dogmatiska
verk är alltså att man inte hade en utpräglad skrivkultur.
Kulten var av två slag, privat och offentlig. Till den offentliga kulten
samlades människor från ett stort område. Det kunde vara hela
riket, ett landskap, ett härad eller en socken. Sakralt centrum för
dessa områden var en kultplats med helgedom. Kultplatsen var ofta sammankopplad
med ett tingsställe, så att de båda blev ett rättsligt
och religiöst centrum.116
På vissa ställen har man i Norden upptäckt att de gamla tings-
och kultplatserna legat på skärningspunkten mellan flera större
områden, vilket ger oss bilden av att platserna varit ett centrum för
flera större bygder. Ofta har även det rätts-religiösa centret
varit en plats där handel ägt rum.117
Kultplatsens funktion som tings- och handelsplats ger oss en bild av ett samhälle
där dessa tre funktioner flyter samman, något som är givet i
det samhälle som har religionen som en självklar del.118
Vid de stora offentliga bloten som hölls vid bestämda tidpunkter offrade
man för fred och för seger åt kungen. De politiska och militära
företagen var alltså integrerade i de religiösa aktiviteterna.119
Kungen hade som uppgift att leda de stora gemensamma bloten och förrätta
de viktigaste offren, som förmedlade en makternas välsignelse till
folket och landet. Man väntade sig god växtlighet och samhällelig
fred genom offret som kungen lade inför gudarna. En kung förväntades
också vara segerrik, varför offentliga segerblot hölls kontinuerligt.120
Historieskrivaren Amminus Marcellinus, som var verksam under senantiken, beskriver
hur de kontinentalgermanska burgunderna avsatte en kung, om denne drabbades
av krigsolycka eller om missväxt inträffade. Snorre beskriver i Ynglingasagan
hur två av svearnas kungar offrades i syftet att vända en dålig
årsväxt.121
I brytningstiden mellan hedendom och kristendom blev de kristna regenterna anklagade
för missväxt och andra katastrofer som inträffade i landet. När
en kung blev kristen övergav han sin gamla roll vid bloten och slutade
offra.122 Därmed fick de gammaltroende
ett enkelt svar; kungen hade ej skött sina uppgifter och blotat för
landets välgång. Denna konflikt mellan folk och regent är beskriven
i det historiska materialet, bl a i historien om svearnas kung Inge d.ä.
som vägrade att blota och svågern Blot-Sven som blev regent då
han förrättade det föreskrivna blotet.123
För Harald Blåtand blev kristnandet ett sätt att stärka
sin makt över religionen. Den förkristna tron hade inget utvecklat
prästerskap eller enhetlig organisation. Detta fick nu Harald genom att
anta en ny religion och man får anta att han övertog Ottos tankar
om en regents stora inflytande över det religiösa livet i landet.124
Religionen blev ett maktinstrument för den kung som antas ha enat Danmark.
Utrikespolitiska aspekter
En viktig förklaring till att de danska kungarna tidigare än de svenska
blev kristna är sannolikt landets geografiska läge. Vid den södra
gränsen låg det väldiga Frankiska riket som under vikingatiden
ersattes av det Tyska riket. För Danmark innebar detta att man ofta hade
främmande makter som lade sig i Danmarks förehavanden. Men även
det motsatta förhållandet rådde vid vissa tider. Danska kungar
utnyttjade svaga perioder i den tyska historien för att slå tillbaka
den tyska expansionen vid sin södra gräns.
Harald Klaks vistelse och dop i det frankiska riket får ses som ett politiskt
drag, varigenom han skaffade sig stöd hos kejsaren i tronstridigheterna,
även om han strax därefter blev fördriven från Danmark.125
En anledning till han blev fördriven var troligen att samhället ej
var moget för hans nya religion.
Harald Blåtands kristnande kan ha varit ett sätt att motverka Otto
I’s ( den store) maktpolitiska ambitioner gällande Danmark. Ett sätt
för Otto var att skaffa inflytande genom kyrkan. Upprättandet av tre
biskopsdömen på Jylland skedde på uppdrag av Otto och beslutet
fattades vid ett koncilium i Ingelheim 948. Ett sätt att minska Ottos inflytande
var för Harald att själv övergå till kristendomen för
att få bättre kontroll över sitt rike.126
För det frankiska riket var kristendomen ett sätt att föra diplomati.
Vid hovet försökte man kristna hedniska sändebud genom att göra
intryck på dem. Harald Klaks dop kan ses som lyckad diplomati.127
Handeln
Handeln mellan norra och västra Europa var redan under 700-talet stor.
Från 800-talet berättar källorna om handelsplatser som Ribe
och Hedeby på södra Jylland och Birka i Mälaren. Köpmän
seglade mellan dessa orter och den frankiska handelsplatsen Dorestad nära
Rhens mynning. Rimbert skriver att sjörövare varit ett stort problem
och detta ger oss vid handen att det troligen har varit en regelbunden handel
som varit värd att plundras. I Ribe och Hedeby fanns enligt Rimbert en
uppsjö av varor vilka kom från Dorestad och Bremen.128
Den viktigaste exportvaran från Norden var pälsverk, då de
kalla nordiska vintrarna gav bra kvalitet och förbindelserna var goda sjövägen.
Många säsongsmarknader hölls på vintern då det var
lättare att färdas på land och då pälsen var bäst.
Dessa marknader passade de infödda men inte de utländska och oftast
sjöfarande köpmännen. De gjorde främst sina affärer
under sommaren på handelsplatser som kungar beskyddade. Kungarna krävde
ersättning för sitt beskydd i form av gåvor och tullar från
köpmännen.129
Både Ribe och Hedeby var sannolikt under kunglig kontroll under 800-talet
eftersom det fanns kyrkor på de båda platserna och kungligt tillstånd
behövdes för uppförandet av kyrkor.130
Godfred som var kung omkring 800 hade enligt K. Randsborg två syften med
sitt maktutövande. Det första var att skapa rikedom genom att beskatta
och plundra grannområden. Det andra var att säkra inkomsterna från
handeln genom att skydda danska hamnar.131
Hedeby grundades av Godfred132 och detta
visar tydligt att handeln var en viktig inkomstkälla för kungarna.
Religiös övertygelse
Redan under denna rubrik i inledningen nämnde jag svårigheten att
avgöra huruvida det varit en rent religiös övertygelse som drivit
kungarna att gynna kristendomen i sina riken. Vissa kungar, som exempelvis Knud
den helige i Danmark, verkar ha varit sant troende och arbetat för kyrkans
sak. Till och med så mycket att han dödades i ett uppror som berodde
på att han ändrade de gamla traditionerna alltför mycket.
Men även i Knuds fall kan vi inte heller vara riktigt säkra. Makten
över kyrkan var viktig för Knut. Sannolikt har övertygelsen gått
hand i hand med politiska överväganden som så många andra
gånger i historien.
Jämförelse av de kungliga motiven
I detta avsnitt skall jag jämföra de svenska motiven för kungamaktens
positiva inställning till kristendomen med de danska som undersöktes
i föregående avsnitt.
Tinget
Alla samhällen har haft ett forum där man träffats för att
lösa problem som uppstått. I Norden fanns tinget som fyllde denna
funktion. Vi har sett att kungen på tinget hade en begränsad makt.
Kungen utsågs genom val och kom från någon av de ledande släkterna,
och var beroende av deras stöd för sitt maktutövande.
Både i Danmark och Sverige fanns tinget som en institution. Hos Rimbert
finns beskrivit hur tinget hos svearna fungerade. Rimbert skriver att ”det
är nämligen brukligt hos dem, att varje offentlig angelägenhet
avgörs mera genom folkets enhälliga vilja än genom kungligt maktspråk”.133
För Rimbert verkar detta vara något som han inte känner till
från sitt kulturområde. De frankiska kejsarna hade betydligt större
makt än de nordiska kungarna. Harald Klak kände till dessa förhållande
efter sina besök i det frankiska riket och blev själv senare kristen.
Att tinget också i Danmark hade en stor makt gör troligt att även
de danska kungarna var lockade av de möjligheter som kristendomen hade
gett de kristna regenterna ute i Europa. Denna aspekt passar alltså in
både på de svenska och danska förhållandena.
Religionen
Den förkristna nordiska religionen var inte en dogmatiskt enhetlig religion.
Den hade inga dogmatiska skrifter, ja inga skrifter överhuvudtaget utan
den religiösa traditionen fördes vidare muntligen från generation
till generation. Kulten på det privata planet var främst en fruktbarhetskult,
där kvinnan verkar ha spelat en stor roll. Det offentliga nationalblotet
leddes av kungen och han hade ett ansvar för dess utövande men också
för att det lyckades. Resultatet visade sig i hur välsignat riket
blivit gällande årsväxt, freden i riket och eventuell krigslycka.
Om folket inte var nöjt med kungens religiösa insatser kunde det avsätta
honom. Den roll de svenska kungarna spelade i kulten gällde även de
danska kungarna.
Religionen var i det skandinaviska området enhetlig av vad vi kan utläsa
ur det material som finns bevarat från vikingatiden och framåt i
tiden. Enhetligheten bestod i att den religiösa föreställningsvärlden
var gemensam.
Kungamakten saknade den kontroll över religionen som fanns i den kristna
världen i och med att den förkristna nordiska religionen inte hade
något prästerskap eller central dogmatisk lära. Genom kristendomen
kunde kungarna dock utöka sin makt över religionen då det i
den nya religionen fanns en struktur som kunde kontrolleras av kungamakten.
I det danska kristnandet ser vi tydligt hur kungarna ser sig själva som
ledare för en nationalkyrka och försöker komma undan Hamburg-Bremens
inflytande över landet.
Den hedniska religionen får ses som ett skäl för både
de danska och svenska kungarna att föredra kristendomen före den inhemska
religionen.
Utrikespolitiska aspekter
Danmark kristnades ungefär 100-150 år innan Sverige vilket får
tillskrivas landets geografiska läge - det ligger på kontinenten.
Kristna impulser nådde Danmark tidigt och redan vid 700-talets början
skedde det första missionsförsöket som dock misslyckades.
Det frankiska riket och senare det tyska riket bedrev svärdsmission och
närmade sig sakta men säkert det danska området. Danskarna hamnade
i det frankiska och tyska intresseområdet och dessa regenter försökte
både med vapen och genom kristendomen öka sitt maktinflytande över
det danska riket.
För Sverige var det Danmark som var det stora hotet och den ledande makten
under tiden 800-1040 i Skandinavien. Det tidigare danska kristnandet gjorde
statsbildningen starkare än vad den ännu var i Sverige.134
För Danmark betydde en starkare statsbildning att det blev lättare
att stå emot trycket från det tyska riket. Som tidigare nämnts
kan Harald Blåtands övergång till kristendomen förstås
som ett sätt att komma undan det tyska inflytandet som den tyske kejsaren
hade över kyrkans missionsverksamhet i Norden. Genom att själv bli
kristen och verka för kristendomens utbredning i riket kunde han få
kontroll över kyrkan och samtidigt stärka sitt rike.
I fråga om tiden för kristnandet och de makter som drev på
processen skiljer sig Sverige och Danmark åt, men för båda
länderna bidrog kristendomen till en starkare statsbildning som stärkte
riket. Det gemensamma för de båda länderna är att ett hot
utifrån drev på kristnandeprocessen och att kristnandet skedde parallellt
med riksenandena i både Danmark och Sverige.
Handeln
Inkomsterna från handeln var viktig för de skandinaviska regenterna.
Från den kom en stor del av de medel kungarna behövde för sitt
uppehälle. Det är därför rimligt, att som Peter Sawyer anta,
att kung Björn på Birka sände efter missionärer för
att få dit kristna handelsmän.135
Även för de danska kungarna bör det ovan
beskrivna gällt. För kung Godfred var handeln en stor inkomstkälla
som kunde ökas om de kristna handelsmännen hade möjlighet att
utöva sin religion på handelsplatsen. Han själv lät dock
aldrig uppföra några kyrkor.
Kung Hårek I tillät uppförandet av en kyrka i Hedeby där
en präst skulle finnas och de som önskade fick övergå till
kristendomen. Efterföljaren Hårek II lät efter en hednisk reaktion
på nytt öppna kyrkan i Hedeby och gynnade uppförandet av en
kyrka i Ribe.136
För både danska och svenska kungar var handeln viktig. I båda
länderna är det troligt att handelsinkomsterna skulle öka om
de många kristna handelsmännen kunde utöva sin religion på
handelsplatsen.
Religiös övertygelse
Jag har redan under denna rubrik i föregående
avsnitt klargjort att det enligt mitt synsätt är svårt att bedöma
om en kung varit verkligt troende eller om tron bara utnyttjats i maktpolitiska
syften. Men det är troligt att en personligt övertygad regent verkat
mer för kyrkan än sin egen sak. Detta gäller både för
Sverige och Danmark.
Skillnader mellan Danmark och Sverige
Den stora skillnaden mellan Sverige och Danmark är, som jag tidigare beskrivit,
tidsskillnaden. Danmarks kristnandet skedde omkring 100 år tidigare än
i Sverige och måste tillskrivas landets läge på kontinenten.
Den politiska påverkan från Frankerriket och det tyska riket är
avgörande i sammanhanget. Likaså är en trolig förklaring
att Danmarks yta var mindre och därför kunde kristendomen lättare
spridas på en kortare tid. Sverige var ett avsevärt mycket större
land till ytan och geografiskt låg det inte på kontinenten.
Religionsskiftet i Norden
Skiftet av religion
Religionshistorikern Gro Steinsland ger i artikeln Religionsskiftet i Norden-
et dramatisk ideologiskifte sin syn på kristnandet i Norden, genom
att utgå från den gamla religionen och dess betydelse för förloppet.
Inom historievetenskapen går hon emot föreställningen att hedendomens
polyteism skulle varit för svår för nordborna och att polyteismen
är ett primitivt förstadium till monoteismen. Tanken att det därför
skulle ha varit lätt för den nordiska människan att lämna
hedendomen bestrider hon. Denna föreställning beror på bristande
förståelse av den gamla religionens djupa fäste i det sociala
livet. En religion är inte bara föreställningar om gudar utan
också uppfattningen om världen, människan och samhället.137
Steinsland går också emot förfallsteorin som innebär att
människornas tillit till de gamla gudarna började avta under 900-talet.
Hon finner inga argument som kan styrka denna uppfattning.138
Den nye guden prövades mot de gamla och detta visar att man inte antog
den nya religionen för att den var mer intellektuell eller mer värd
än hedendomen. Kristus ansågs vara starkast och kunde bäst klara
av att hjälpa människan i sin tillvaro. Nyttoaspekten är framträdande
vid religionsskiftet.139
Hedendomen var i det förkristna samhället en integrerad del och man
hade inte heller begreppet religion i språket utan benämnde religionen
med sed. Individen var en naturlig del av både kultgemenskap och social
gemenskap. Genom namngivningen togs man upp i släktkretsen och därmed
också i gemenskapen med gudarna som allt liv var beroende av. I hedendomens
väsen som etnisk religion låg det faktum, att den lätt skulle
kunna lösas upp om samhället förändrades.140
I ättesamhället fyllde hedendomen en samhällelig funktion och
när denna samhällsform gick under försvann även hedendomen.
Det var inte så att kristendomen bättre kunde svara mot det religiösa
behovet i ättesamhället. Istället kom denna nya religion att
medverka till det gamla samhällets upplösning.141
Mot denna bakgrund kan hela det nordiska kristnandet förstås. Införandet
av kristendomen och hedendomens undergång sker samtidigt med kungamaktens
konsolidering. Här visar Steinsland på hur detta i Norge sker samtidigt
med rikssamlingen och omformningen av samhället. Den nya religionen gav
kungadömet en ideologisk grund samtidigt som den främjade övergången
från ättesamhälle till statssamhälle.142
Införandet av den nya religionen skedde under en kort tid även om
missionerandet pågått en tid. Det skulle dock dröja århundraden
innan kristendomen slagit igenom både andligt och socialt. Den nya läran
innebar ett verkligt ideologiskt brott mot det gamla.143
Kristendomen och hedendomen var i sig två helt olika religioner. Den kristna
tron var en allomfattande frälsningsreligion som vilade på dogm och
lära medan hedendomens grund var kulten och riten. Människans förhållande
till gudarna i hedendomen kan beskrivas som ett vänskapsförhållande
mellan gudar och människor. I kristendomen underkastas människan guds
allmakt.144
Kulten i hedendomen speglade samhällets kollektiva drag och handlade om
att upprätthålla släktens liv och välbefinnande, vilket
skedde genom att blota till makterna. Dödsföreställningarna verkar
också ha varit kollektivt präglade, i det att de dödas existens
tänktes fortsätta i nära anknytning till den levande släkten.
Kristendomen tog å andra sidan sikte på den hinsides världen.
Individen sattes i centrum, själen var odödlig och kunde räddas
till ett evigt himmelskt liv. Religionsmötet innebar på det sociala
planet en konflikt mellan en internationellt orienterad kungamakt och en hednisk,
bofast bondebefolkning.145
I hedendomens polyteism fanns också många gudinnor. Kristendomen
hade en monoteistisk och patriarkal gudsbild. Införandet av den kristna
gudsbilden ändrade på könsroller och kvinnosyn i Norden. I och
med att de kvinnliga makterna försvann ur gudsbilden utestängdes kvinnor
från de kultfunktioner de hade haft i hedendomen.146
För etiken innebar skiftet av religion en stor omställning genom kyrkans
lära som omgärdade livet för den enskilde från livets början
till dess slut. Det nyfödda barnet skulle genom dopet inlemmas i kyrkan.
Stränga regler sattes för ingående av äktenskap. Sexuallivet
och matseder reglerades efter kyrkans kalender av fastedagar och högtidsdagar.
Den avlidne skulle jordfästas på kyrkogården och inte i släktjorden.147
Skaldediktningen, liksom runinskrifter, tyder på att människor upplevde
religionsskiftet på ett genomgripande sätt. Av detta kan vi sluta
oss till att religionsskiftet var ett kraftprov mellan två dynamiska religioner.
Kristendomen segrade inte över hedendomen för att den gamla religionen
var i upplösning. Den gick under för att den inte passade in i de
nya maktpolitiska förhållandena. Striden mellan den gamla och den
nya samhällsordningen utkämpades på ett ideologiskt plan som
en strid mellan två olika former av religion.148
Riksenandena
I Skandinavien skedde riksenandena samtidigt med att länderna kristnades.
Att det finns ett samband däremellan är sannolikt. Kristendomen kunde
styrka de nya politiska enheterna genom att kyrkan kunde stärka de kristna
kungarnas position bland befolkningen ute i landet. Från missionärernas
sida sett skulle de genom att öka en kungs makt, dra nytta av att en starkare
kung bättre kunde stödja utbredandet av den nya tron.149
Kristendomen, som kom från Europa, var anpassad till ett statssamhälle
och var i sig själv individualistiskt präglad. En fråga som
jag inte kan besvara, men som är en fortsättningsfråga för
ämnet, är om kristendomen gav en samhällsförändring,
eller om det skedde en samhällsförändring som gav en grund för
kristendomen. Med Steinslands definition av hedendomen som en integrerad del
av samhället, och uppfattningen att hedendomen inte var i något upplösningstillstånd
under vikingatidens slut, kan man sluta sig till att samhället inte var
i någon större förändringsfas. Kristendomen startade därmed
en samhällsförändring. Om man vänder på Steinslands
antagande blir resultatet att religionen och samhället var i ett upplösningstillstånd
och att kristendomen bara påskyndade förändringen.
Vad jag kan sluta mig till är dock att kristendomen verkade som en pådrivande
faktor i rikssamlingen.
Sammanfattning
Slutdiskussion
Vid jämförelsen av motiven för de svenska kungarnas positiva
inställning till kristendomen och de danska förhållandena finner
man att likheterna är slående. Genom kristendomen ökade kungarnas
makt på ett flertal områden i samhället. Det slående
är också att riksenandena sker samtidigt med kristnandet, vilket
jag anser visar på kristendomens statsbärande funktion. Steinsland
pekar på hur kristendomen ger en samhällsomformning som går
från ett kollektivt ättesamhälle till ett individuellt statssamhälle.
Den gamla religionens samhälle löses upp av kristendomen, som används
av kungarna för att legitimera den nya samhällsordningen.
Motiven i sig själva visar på hur svag kungamakten var i Sverige
och Danmark under den hedniska tiden. Tinget begränsade kungens makt kraftigt.
Det gjorde också den gamla religionen som kungen inte fullt bemästrade.
Dessa två motiv är inhemska medan handeln och de utrikespolitiska
aspekterna är beroende av utländska förhållanden. Den religiösa
aspekten hos regenten är inte oväsentlig men är svår, om
inte omöjlig, att verifiera. Det troliga är att en kristen och sant
troende regent verkade innerligare för kristendomen, än en icke troende.
Antagandet att kristendomen stärkte kungamakten anser jag är riktigt
och detta framkommer väl i mitt studium.
I b-uppsatsen kom tanken fram att kristnandet var en anpassning till Europa.
Man ville integrera det nordiska samhället med det kristna Europa. Klavs
Randsborg pekar i sin bok The Viking age in Denmark på att Harald
genom kristendomen skapade ett likadant statssamhälle som fanns i södra
Europa. Därmed skulle han inte så lätt bli överkörd
av den tyske kejsaren Otto I. För Västeuropa var det i det långa
loppet bra att motståndarna i norr fick samma typ av samhälle och
därmed blev lika sårbara.150
För Harald betydde kristendomen ett rikssamlande och en ökad makt
i samhället.
Flertalet kristna kungar i Danmark efter Harald Blåtand såg sig
som ledare för en nationalkyrka. Detta visar sig genom att de vänder
sig bort från Hamburg-Bremen och dess inflytande. Istället hämtas
präster och biskopar från England för att på så
sätt minska den tyska makten över den danska kyrkan. Det tyska inflytandet
tar slut när Norden 1104 blir ett eget ärkebiskopsdöme, något
som innebär att de danska kungarna också blir herrar i sin egen kyrka.
I kristendomen fick kungarna en helt ny makt över religionen, men också
ett slags kontrollsystem över folket som var tvunget att delta i kyrkans
aktiviteter och därmed lättare kunde kontrolleras. Samtidigt fick
kungarna genom kyrkan nya och bättre utbildade tjänare.151
Införandet av kristendomen skedde under en kort tid, men det tog lång
tid för den nya religionen att verkligen slå igenom helt och fullt.
Upproren i Sverige och Danmark visar att processen inte gick över en dag
utan ägde rum under en lång tidsrymd. De gamla traditionerna var
djupt rotade och under en övergångstid verkar det som om gamla hedniska
traditioner varit tillåtna.
Sammanfattningsvis har jag i denna uppsats fått fram att kungarna i både
Danmark och Sverige ökade sin makt genom kristendomens införande,
och att motiven för de svenska kungarna också gällde för
de danska med smärre modifieringar, som till exempel den utländska
hotbilden och den geografiska beskaffenheten. Jag har även försökt
se hur riksenandena och kristendomen påverkade varandra för att få
en helhetsbild av kristnandeprocessen. Det verkar som om kristendomen blev ett
medel att nå ett effektivt riksenande i Skandinavien.
Referenser
Andrén, Anders red.; Medeltidens födelse. Krapperup, 1989.
Beskow, Per, Brohed, Ingmar m fl; Kristendomens historia. Kompendium från
teologiska institutionen.
Fabricius, L.P.; Danmarks kirkehistorie, band I. Köpenhamn 1934.
Hallgren, Hans; Vilka motiv kan kungamakten haft vid kristendomens införande
i Sverige? B-uppsats i historia framlagd 1992.
Holtsmark, Anne; Fornnordisk mytologi. Lund 1992.
Hårdh, Birgitta; Grunddragen i Nordens förhistoria. Kompendium från
arkeologiska institutionen.
Kroman, Erik; Det danske rige i den ældre vikingetid. Köpenhamn 1976.
Norborg, Lars-Arne, Lennart Sjöstedt; Grannländernas historia. Arlöv,
1987.
Randsborg, Klavs; The Viking Age In Denmark. London 1980.
Rimbert; Boken om Ansgar. Helsingborg, 1986.
Roesdahl, Else red.; Viking og Hvidekrist - Norden og Europa 800-1200. Uddevalla,
1993.
Roesdahl, Else; Danmarks vikingetid. Viborg, 1980.
Sawyer, Birgit, Sawyer, Peter, Wood, Ian; The Christianization of Scandinavia.
Alingsås, 1987.
Sawyer, Peter; Kungar och vikingar. Malmö, 1985.
Sawyer, Peter; När Sverige blev Sverige. Alingsås, 1991.
Schwarz Lausten, Martin; Danmarks kirkehistorie. Viborg, 1983.
Ström, Folke; Nordisk hedendom. Arlöv, 1985.
Fotnoter
1 Primsigningen är det
första steget i dopceremonien.
2 P. Sawyer, The process of Scandinavian Christianization in the tenth and eleventh centuries i The Christianization of Scandinavia, s 68
3 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 33
4 H. Hallgren, Vilka motiv kan kungamakten haft vid kristendomens införande i Sverige,
s 10 ff
5 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 21
6 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 27
7 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 28 f
8 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 35 f
9 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 36
10 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 36
11 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 37
12 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 41 f
13 Översättningen hämtad från B. Hårdh. Grunddragen i Nordens förhistoria. s 199
14 Angående Fuldaannalerna, se s 24 f i E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid.
15 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 42
16 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 44 f
17 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 45 f
18 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 48
19 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 48 f
20 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 53
21 P. Sawyer. När Sverige blev Sverige. s 14
22 P. Sawyer. När Sverige blev Sverige. s 15
23 P. Sawyer. När Sverige blev Sverige. s 14 f
24 P. Sawyer. När Sverige blev Sverige. s 18
25 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 43 f
26 P.Sawyer, B. Sawyer. I. Wood. The Christianization of Scandinavia. s. 38 ff
27 P.Sawyer, B. Sawyer. I. Wood. The Christianization of Scandinavia. s. 17 f
28 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 16
29 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 18
30 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 17
31 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 18
32 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 18
33 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 19
34 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 20
35 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 20 f
36 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 21 f
37 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 23 & s 28 f
38 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 30
39 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 40 f
40 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 43
41 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 45
42 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 45
43 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 54 f
44 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 53
45 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 61
46 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 63
47 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 64
48 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 65
49 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 67 f
50 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 72 f
51 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 74
52 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 76 ff
53 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 80 ff
54 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 96
55 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 97
56 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 99
57 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 99 f
58 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 101
59 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 102
60 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 107
61 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 108
62 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 113 f
63 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 113 f
64 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 114
65 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 115
66 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 117 f
67 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 119 f
68 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 121
69 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 122
70 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 125
71 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 123
72 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 128
73 Härom råder ovisshet. Se Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 131 f
74 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 137
75 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 138
76 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 139
77 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 141
78 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 141 ff
79 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 145 ff
80 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 147
81 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 150
82 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 151
83 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 151
84 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 152
85 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 153 f
86 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 156
87 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 157
88 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 157 f
89 Fabricius, Danmarks kirkehistorie, band 1, s 158
90 Lausten, Danmarks kirkehistorie, s 33
91 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 35
92 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 35
93 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 37
94 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 37 f
95 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 38
96 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 38
97 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 38
98 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 38 f
99 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 39
100 E. Roesdahl, De skandinaviske kongeriger i Viking og Hvidekrist, s 40
101 P. Sawyer, B. Sawyer. I. Wood. The Christianization of Scandinavia. s. 8
102 P. Sawyer, B. Sawyer. I. Wood. The Christianization of Scandinavia. s. 8 f
103 B Sawyer, Scandinavian Conversion Histories i The Christianization of Scandinavia
s. 108
104 P. Sawyer, The process of Scandinavian Christianization in the tenth and eleventh centuries i The Christianization of Scandinavia, s 80
105 B Sawyer, Scandinavian Conversion Histories i The Christianization of Scandinavia
s. 109
106 O. Fenger. kap.Samfundsordning i Viking och Hvidekrist. s 120
107 Beskow m fl, Kristendomens historia, s 86
108 Rimbert, Boken om Ansgar, s 54
109 Beskow m fl, Kristendomens historia, s 85 f
110 O. Fenger. kap.Samfundsordning i Viking och Hvidekrist. s 120
111 E Roesdahl, Danmarks vikingatid, s 184 f
112 E Roesdahl, Danmarks vikingatid, s 185
113 E Roesdahl, Danmarks vikingatid, s 185
114 F. Ström, Nordisk hedendom, s 76 f
115 A. Holtsmark, Fornnordisk mytologi
116 F. Ström, Nordisk hedendom, s 77
117 F. Ström, Nordisk hedendom, s 77
118 F. Ström, Nordisk hedendom, s 77 f
119 F. Ström, Nordisk hedendom, s 78
120 F. Ström, Nordisk hedendom, s 81 f
121 F. Ström, Nordisk hedendom, s 82
122 P.Sawyer, B. Sawyer. I. Wood. The Christianization of Scandinavia. s 80
123 F. Ström, Nordisk hedendom, s 83
124 K. Randsborg, The viking age in Denmark. s 22
125 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 68
126 E. Kroman. Det danske rige i den ældre vikingetid. s 115 ff
127 P.Sawyer, B. Sawyer. I. Wood. The Christianization of Scandinavia. s 50
128 P. Sawyer, Ekonomi och bebyggelse ur Viking og Hvidekrist,s 126
129 P. Sawyer, Ekonomi och bebyggelse ur Viking og Hvidekrist,s 126 f
130 P. Sawyer, Ekonomi och bebyggelse ur Viking og Hvidekrist,s 127 f
131 K. Randsborg, The viking age in Denmark. s 14
132 P. Sawyer, Ekonomi och bebyggelse ur Viking og Hvidekrist,s 128
133 Rimbert, Boken om Ansgar,s 54
134 P. Sawyer, När Sverige blev Sverige, s 1
135 P. Sawyer, Kungar och vikingar, s 171
136 M. Schwarz Lausten, Danmarks kirkehistorie, s 21
137 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 204
138 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 204 f
139 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 205 f
140 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 206
141 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 207
142 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 207
143 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 207
144 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 207
145 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 207 f
146 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 208
147 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 208
148 G. Steinsland, Religionsskiftet i Norden ur Medeltidens födelse, s 210
149 L-A. Norborg, L. Sjöstedt, Grannländernas historia, s 20
150 K. Randsborg, The Viking age in Denmark, s 22
151 P. Sawyer, B. Sawyer. I. Wood. The Christianization of Scandinavia. s. 17
|
|
|
|
|
|
|
|