Ur DN 980708



Ämnet är ekonomi. Sälja platinaskivor viktigt
mål för att The sisters of mercy ska överleva,
anser Andrew Eldrich.

Av Kalle Dixelius


Sångaren i The sisters of mercy, Andrew Eldritch, talar på ett sätt som antyder att han är lite galen. Rösten darrar nästan omärkligt som om han hela tiden var på gränsen att brista ut i antingen gråt eller eller gapskratt. Vissa ord föregås av en liten paus och betonas nästan retligt glatt.

– De vanliga goda nyheterna är att det är sommar och att "The sisters" ska ut på turné. De märkliga goda nyheterna är att vi är av med vårt skivkontrakt och kan göra precis vad vi vill, säger Andrew Eldritch, precis på det sätt som beskrivs ovan.

Under hela telefonintervjun knirkar hans telefonlur frenetiskt, som om han hela tiden kramar den med vita knogar.

The sisters of mercy, alla svartrockares stora förebilder, har fått stå ut med en hel del de senaste åren. Orsaken är den vanliga: skivbolagsstrul. Att de två senaste skivorna från bandet var samlingsskivor är ingen slump.

– Vi tycker inte att det är intressant att jobba med ett skivbolag som inte vill marknadsföra oss, eller ens sälja mycket skivor. Guldskivor har vi några stycken, det är platinaskivor jag vill ha. När jag ser hur många skivor REM säljer, vet jag att vi kan sälja lika mycket.

Nu har de alltså gjort sig fria från kontraktet. Men det krävdes ett ganska drastiskt grepp för att det skulle bli möjligt. Under namnet SSV gjordes en skiva, där Andrew Eldritchs röst förekommer. Han hävdar bestämt att han inte har gjort den, eller att han ens skrivit något material till den. Men han lyckades få Warner att köpa skivan utan att de ens hade hört den. Och priset var att bli av med skivkontraktet.

Skivan gjordes av några bekanta till Andrew Eldritch i Hamburg. Den kommer förmodligen aldrig att släppas – den är helt enkelt för dålig.

– Jag kan bara bekräfta att jag inte har ett dugg att göra med SSV, samt att det är en sällsynt dålig skiva. Den är en hög med skit, för att vara ärlig. Men den gjorde oss fria.

– Vi håller på att göra ett nytt album, som vi tänker sälja för enorma summor pengar till något skivbolag. Men eftersom det är svårt att sälja saker till skivbolag för enorma summor pengar, tänker vi ge ut independent-singlar under tiden.

Andrew Eldritch återkommer ständigt till ämnet pengar. Det är inte för inte han kallats för "världens girigaste rockstjärna". Men själv anser han naturligtvis inte att han skulle vara girig.

– Om jag var en girig människa skulle jag inte vara i den här branschen. Jag var äldre än trettio innan jag hade råd att ta körkort. Att kalla mig något sådant är bara dumt, mitt huvudsakliga mål har alltid varit att se till att bandet överlever. För det krävs det mycket pengar. Och därför vill jag sälja platinaskivor. Inte för att jag behöver fler pooler.

En annan, inte lika välkänd del av Andrew Eldritchs personlighet är det faktum att han är enormt språkbegåvad. Flytande tyska, franska och italienska. Dessutom hygglig kinesiska.

– Jag tror att det faktum att jag är lingvistiker har hjälpt mitt låtskrivande på så sätt att jag inte kan ett dugg om musikteori. Det gäller att bevara en sorts musikalisk naivitet. Och dessutom gör det mig bättre på att skriva texter.

– Jag läste en bok för inte så länge sedan om kungen Beowulf, som skrev dikter för så där en 1 500 år sedan. Hans dikter är de enda texter jag läst, som funkar precis som mina. Vi använder oss av samma rytmmönster inom allitterationen. Men det är väldigt komplicerat och jag kan egentligen inte förklarar det.

– Jag blev bara fascinerad över att nån som skriver om sex, droger och världspolitik gör det med rytmer som inte använts sedan 400-talet.